I måndags engagerades jag i ett mycket intressant middagssamtal på temat ”En litterär kanon”. Den inbjudne talaren presenterade argument för varför det i någon form bör upprättas ett slags förteckning över litterära verk som är av särskild betydelse, en såkallad litterär kanon. Initialt kanske jag var lite skeptisk till idén, men av flera skäl känns en kanon nu angelägen.
Nej, jag menar inte att en sådan skall upprättas av staten eller någon myndighet, eller ens på uppdrag av staten. Snarare ser jag detta som en uppgift för litteraturvetenskapen. Det handlar ytterst om respekten för estetiken som disciplin. Det handlar om att kunna sortera bra och dålig litteratur. Men, tänker någon, finns det något sådant som ”bra” och ”dålig” litteratur? Är det inte väl elitistiskt att peka ut vissa böcker såsom bättre än andra? Det är väl ändå en smakfråga?
Jag hävdar att det absolut finns bra och dålig litteratur. Med bra menar jag till och med bra oavsett vem som läser. Den enskilda läsarens upplevelse skall inte vara relevant om man ger sig i kast med att försöka definiera bra litteratur. Definitionen måste vara objektiv.
Själv sitter jag inte alls på kunskap nog att kunna bedöma en sådan sak. Givetvis kan jag bilda mig en rimlig uppfattning om en boks verkshöjd, om dess struktur, karaktärsporträtt, berättarteknik och budskap, men jag är inte på långa vägar någon expert. Anledningen till att det här ämnet känns viktigt för mig är helt enkelt min respekt för estetik. Konst, litteratur och film, men också mänsklig skönhet, är något vi njuter av varje dag. Estetik är oerhört centralt för människan, vi har ett grundläggande behov av skönhet, av vackra ting och av goda berättelser. Därför är det mycket viktigt, till exempel för litteraturvetenskapen, att ständigt söka efter vad som utgör bra litteratur.
En beklaglig syn på konst som ofta gör sig gällande, är att ”allt är konst om konstnären hävdar så”. Denna syn eroderar begreppet, och försvårar det sökande efter skönhet som är viktigt för oss som människor. Synen är exempellöst respektlös mot skickliga konstnärer, den blandar högt med lågt, skräp med mästerverk, och reducerar allting till en fråga om smak.
Varför har det blivit såhär? Varför finns inte en levande debatt som ständigt blir mer sofistikerad i sitt sökande efter kunskap om det vackra? Vad finns det för självändamål i att tunna ut begreppen?
Vad som sedan är objektivt vackert, och vad som är god litteratur, kan jag som sagt inte definiera själv. Däremot skulle det vara mycket välkommet med ett litteraturvetenskapligt etablissemang som vågade ta fram en kanon, och gå ut hårt i debatten om bra litteratur och skräp. Ingenting skulle vara förlorat – tvärtom skulle vi öka vår kunskap om estetik. I förlängningen skulle en sådan debatt ta oss närmare sanningen om vad som är vackert och fult, och erbjuda större möjligheter att producera god litteratur, hög konst och mästerlig film.
Slutligen till den viktigaste frågan av dem alla. Är Germania bra litteratur? Givetvis.
Jonas Sigedal
GERMANIA 
Estetik kan analyseras på flera olika sätt. Men om en bok kan man ju t.ex. ställa sig sådana här frågor: Har författaren något genomtänkt syfte med sin bok, eller verkar den sakna syfte? Vilka värderingar tycks författaren propagera för, om några alls? Använder han språket på ett flytande och vant sätt, eller skriver han klumpigt och utan eftertanke? Är handlingen välarbetad och sammanhängande, eller en hop lösryckta scener utan röd tråd? Är han någon som skriver bara för att få säga något, eller någon som har något att säga och därför skriver? Och så vidare.
Självklart måste jag rekommendera ”The Romantic Manifesto” och ”The Art of Fiction” av Ayn Rand.
Absolut. Sådana frågor kan förstås öka förståelsen för boken, och för avgörandet om den är bra eller dålig. Däremot måste ju de estetiska disciplinerna också inrikta sig på varför dessa frågor är relevanta, det vill säga ta reda på vad vi egentligen söker i exempelvis litteratur, och varför. Har ej läst dessa böcker, men ska såklart. Har för övrigt precis påbörjat What Art Is, om Rands estetiska teori.
Oväntad kanonidé. När jag tänker mig en kanon så har den ingenting med estetik att göra utan enbart med modern kunskap och riktningen framåt. En samling böcker som låter sig läsas inom loppet av några år utan att inkräkta på studier, träning och övrig rekreation. Böcker som talar om vad mänskligheten vet, hur vi vet det, varför det är viktigt och vad vi kan tänkas komma på i den närmaste och även mer avlägsna framtiden.
Jag tänker mig böcker som ”Universum i ett Nötskal”, ”Engines of Creation”, ”The Singularity is Near”, ”Märk Världen”, ”The Naked Ape” och ”Tomorrow’s Gold”. Jag vet inte hur eller vem som ska ta fram förslagen eller hur det ska sållas bland förslagen till den slutliga listan, men jag tänker mig att vem som helst kan komma med förslag och en motivering enligt en extensiv motiveringslista och att sedan en panel av framstående forskare, filosofer och yrkesmän varje år funderar på hur listan kan uppdateras med nya böcker eller stryka gamla.
Men din idé är spännande – att lyfta fram estetikdiskussionen i ljuset och se vad som händer. För min del får man gärna samtidigt sätta upp kriterier för hur en vacker kvinna ska se ut enligt objektiva kriterier.
Ja, självklart kan man ju tänka sig en vetenskaplig kanon, eller en framstegskanon o dyl. Mitt inläggs fokus är ju dock litteraturen som sådan, att den som estetisk disciplin måste debatteras och sorteras. Beträffande vackra kvinnor finns det ju ideal, beroende av olika orsaker, som etablerar något slags skönhet. Och givetvis influeras ens personliga tycke av olika faktorer – faktorer som dock i sig själva beror av ens upplevelser, tankar och värden, i sin tur hämtade från ens möten med den fysiska verkligheten.
”What Art Is” har jag inte läst, så du får gärna ge en kort recension sen!
Jag gillar som sagt tanken på en kanon, oavsett sort, och flera är också bra – bara de är korta nog att alla ska hinna läsa alla böcker i alla kanoner i ett relativt tidigt skede i livet.
Jag tror på att ”prajma” sig själv eller folket genom förberedande och formande upplevelser, t.ex. genom att utsättas för ”god” litteratur tidigt och att detta gör att man senare i livet tänker på kvalitet, ifrågasätter verkshöjd, söker kvalitet osv.
Inom vetenskapsområdet läste jag t.ex. Asimov (”Stiftelsen” mm) i lågstadiet. Jag minns bara att det var spännande och fascinerande och ytterst få detaljer, men jag tror att det under resten av mitt liv gjort mig mer mottaglig för ”svåra ord”, tidsparadoxer, stora storheter och logiska resonemang.
Jag önskar att jag hade lagt tid på så mycket annat än skolans värdelösa ansatser inom geografi, samhällskunskap, historia, religionskunskap mfl ämnen. Tänk att få läsa Fountainhead, Atlas shrugged eller motsvarande i grundskolan istället för ”12 på det trettonde” eller om han som flyger över sverige på en gås. Tänk att få läsa Marx, Keynes och Poincaré istället för någon trött bok om svenska riksdagen, eller Dawkins istället för skillnaden mellan buddism och Hinduism
Henrik: Det ska absolut bli en recension.
Syding: Ja, vi präglas tidigt i livet, men givetvis kan vi också förändras senare och nå nya insikter. Det vettigaste man kan göra själv är väl att skaffa sig bildning, och försöka inspirera sina barn till sökandet efter kunskap. Förvisso kanske mina barn kommer att födas så nära inpå singulariteten att bokplöjande i dess klassiska mening ses som väl tidsödigt. Snarare kommer det vara en nöjessak.