Recension. Hoppas ni gillar den.
Niklas
Under 1900-talet slaktades i runda tal 200 miljoner människor för olika staters framfart. Idag lever majoriteten av jordens befolkning under våldsamt förtryck, förvägrade grundläggande rättigheter och möjligheter att förändra sina egna liv. Den vanligaste rollen för en människa genom historien har varit den som slav, som undersåte för furstar, diktatorer eller – lite mer kontroversiellt – majoriteter. Enväldet, historiens klart vanligaste styrelseskick, har präglat vårt sätt att tänka och se på världen, och fått oss att acceptera helt fasansfulla mängder av förtryck som något nödvändigt och bra.
Vi tar det helt enkelt för givet att stater besitter något slags moralisk rätt att bestjäla, avväpna och fängsla oss; att de är av en högre natur och har rätt att lagstifta om vilka läkemedel vi använder, hur vi disponerar våra kroppar, hur mycket vi vill arbeta och hur vi ska fördela halva vår lön. I diktaturer är förtrycket massivt och en autokratis illegitimitet är uppenbar, men av någon anledning tycks vi ha oerhört svårt att se att också en demokratisk stat – i betydelsen majoriteten bestämmer – är illegitim.
För vad är det som ger en demokratisk stat rätten att beskatta dig? Vad skiljer den, moraliskt, från någon annan organisation? Sanningen är såklart den, att organisationer, grupper av människor, inte i sig besitter moraliska egenskaper, då de endast består av individer som i sin tur besitter moraliska egenskaper. Jag är en självständig, tänkande entitet med förnuft och möjlighet att fatta egna beslut. Och eftersom jag fattar beslut så står jag också ansvarig, moraliskt, för dessa besluts konsekvenser. Detta är inte en fråga om åsikter, det är så det förhåller sig. Grupper av individer existerar således inte i något moraliskt avseende. Även om grupper av människor ibland, såsom i hejaklackar, agerar sällsynt kollektivt, så rör det sig faktiskt om individer, med förmåga att fatta egna, rationella beslut. Alla handlingar utförs av någon. Även en kör som sjunger består av individer som utför enskilda handlingar, även om de råkar göra det samtidigt och med full medvetenhet om att de gör det samtidigt med andra.
Ovanstående resonemang är logiskt och bör, med lite eftertanke, accepteras av de flesta förnuftiga individer. Konsekvenserna av att acceptera ovanstående moralfilosofi blir dock långtgående. Slutsatsen kan ju nämligen inte bli någon annan än att staten blir illegitim! Men inte bara det, slutsatsen blir ju också att den inte finns! Det finns byggnader, lagböcker, poliser, uniformer, politiker, byråkrater osv, men alla dessa är enskilda individer eller fysiska föremål. Staten är enbart en konceptuell företeelse, och existerar som abstraktion, men den existerar i vår verklighet lika mycket som något annat koncept vi hittat på. Däremot manifesteras givetvis idén om staten varje dag, hela tiden. Men detta har inget med moralisk legitimitet att göra.
En rationell anarkism erkänner ovanstående moralfilosofi, och utgår ifrån att vårt naturliga tillstånd är i ett statslöst samhälle, där varje individ är ansvarig för sina egna handlingar. En rationell anarkism är inte nödvändigtvis emot staten som sådan, men menar att ingen legitimitet kan komma ur någonting annat än frivilliga överenskommelser mellan enskilda individer. Det är den här analysen, den här utgångspunkten, som gör den anarkistiska positionen så intressant. Vi måste tänka bort staten, och alla andra abstraktioner, och återgå till frågeställningen om vad det innebär att vara människa, och om hur människor i frivillig samverkan skulle formera ett system för rättsskipning.
Jag tror inte att en legitim statsmakt kan skapas ur en illegitim, jag tror inte att vi kan skala tillbaka ett massivt våldsmonopol till en liten, hanterlig, nattväktarstat. Jag tror att vi måste tänka om, underifrån, för att förstå statens natur och uppkomst. Anarkistiska skolbildningar ställer sig frågan på det här sättet, och rationell anarkism menar att ja, vi har behov av att konstruera en stat mellan oss – om detta innebär en fullkomligt frivillig kontraktsöverenskommelse mellan individer, frivilligt finansierad och med frivillighet att ingå i den.
Jonas Sigedal
Att man bär smoking i Oslo och frack i Stockholm under Nobelprisceremonin är en talande metafor för den enorma klasskillnad som råder mellan fredspriset och de övriga priserna. Medan Stockholmspriserna fortsätter att hålla hög klass och belöna viktiga framsteg och sann verkshöjd har fredspriset förruttnat i populism, politisk korrekthet och Oscarsgaletrams.
Norska Nobelkommittén bör skämmas. Barack Obama har suttit på sin post i dryga halvåret, och hans gärning för freden består hittills i vackra ord elokventa fraser. Kanske förtjänar han en dag priset, men idag är han enbart en symbol. Kommittén har uppenbarligen övergett sitt uppdrag och ordalydelsen i Nobels testamente för att kunna frottera sig med kändisar och skåla med höga dignitärer. Fredsprisets prestige är idag i mycket hög utsträckning avhängigt de övriga priserna. Dessa har stått pall för tidens trender och pöbelns skrik, och ständigt tagit sitt uppdrag om att belöna verkliga insatser på allvar. När tidningarnas undermåliga vetenskapsjournalistik gapar om könsfördelning fortsätter priserna med sitt enkla men tydligen politiskt så komplicerade uppdrag att uppmärksamma vetenskapliga framsteg. Men det är också därför vi kan känna oss trygga i förvissningen om att de kvinnor som belönas i år belönas för sina insatser och inte för sitt kön. Nobelpriset har inget genusuppdrag, ingen som helst roll att fylla då det kommer till att förändra eventuella strukturella problem i institutioner och på universitet. Lika lite skall Nobelpriset vara en del av populärkulturen och tillfälliga idéströmningar. Framförallt skall fredspriset belöna konkreta insatser, inte glorian ovanför någons huvud. Den Norska Nobelkommittén har fullkomligt glömt bort detta, och årets pris är ett stort skämt, en våldtäkt på Alfred Nobels minne.
Fredspriset bidrar allt mer till att sänka Nobelpriset i sin helhet. Låt smokingar och det faktum att Will Smith ska leda Nobelkonserten i Norge stå som symboler för prisets bespottansvärda folklighetskomplex – och hur rackigt och populistiskt det har blivit.
Jonas Sigedal
I en värld där majoritetsstyre blivit det politiska idealet sätts mycket stort fokus på rösträtten. Rätten att påverka valutgången med 0,000014 procent (i Sveriges fall) kan dock självklart inte vara något annat än en symbolhandling. Förvisso är det en viktig sådan, som signalerar att vi inte lever under diktatur, men den oerhörda vikt som läggs på att utöva sin rösträtt har förskjutit uppmärksamhet från andra rättigheter, långt viktigare för var och en av oss i vardagen. Vi förknippar idag rättvisa med rösträtt, och tragiskt nog rösträtt med i princip oinskränkt majoritetsstyre. Men på vilket sätt är majoritetens åsikt bättre än minoritetens?
Majoritetsstyret är givetvis inskränkt på vissa plan. Vi har en grundlag, om än förvisso en väl slapp sådan, som garanterar yttrandefrihet med mera och ställer upp ramarna för landets styrelse. Vi har förstått, att vissa rättigheter är individuella, de tillhör oss i egenskap av människor, och ingen majoritet kan någonsin rösta bort dem. Det gäller dock att förstå detta på ett djupare plan. Vi måste förstå att en rättighet såsom yttrandefriheten är vår av naturen, vi har inte skänkts yttrandefrihet av någon välvillig statsmakt. Alla människor har således yttrandefrihet, till och med de åsiktsregistrerade i Iran. Skillnaden är att staten där kränker denna rättighet. Den kan dock aldrig, på ett moralfilosofiskt plan, fråntagas en individ. Vår hjärna tänker, därför har vi rätt att tänka. Statens funktion är att skydda rättigheterna, inte kränka dem.
De flesta kan säkert skriva under på ovanstående. Lika naturlig borde därför äganderätten vara. De föremål som skapas av min hand, det arbete som utförs av min kropp, tillhör givetvis mig själv och ingen annan. Detta kallas egendom, och precis som i fallet med yttrandefrihet, så går det inte att göra så mycket åt det faktum att vi har rätt till egendom. Skapar vi något, så skapar vi något. Man har ett mycket svårt case framför sig, om man vill hävda att någon annan har större rätt till denna egendom än den som skapade den. Först måste man (troligen motvilligt) i sådana fall acceptera begreppet egendom, och att fysiska föremål kan ägas, och därefter hävda att ägandet rättmätigt tillfaller någon som intet hade att göra med skapandet. Ett alternativ är ju att säga att någon rätt till egendom inte existerar överhuvudtaget, vilket blir ett om möjligt ännu svårare case. I sådana fall har väl inte en fattig tiggare som stjäl av en rik finansman mer rätt till pengarna än om samme finansman länsade tiggarkoppen på väg till sitt bankpalats på morgonen? Utan ett moraliskt försvar för äganderätt som är konsistent och korrekt, blir stöld givetvis, oavsett hur det sker, varken omoraliskt eller moraliskt, utan värdeneutralt.
Nåväl. Marxister levererar gärna idén om utsugning, om hur kapitalet skor sig på arbetet. De glömmer gärna att arbete är den enda produktionsfaktorn, och att allt kapital som existerar är uppskjutet arbete. Lägg därtill fri kontraktsbildning och en rad andra logiska slutledningar och det är enkelt att se, att kapital absolut, och med rätta kan förräntas, och att detta är moraliskt. Den enda konsekventa teorin för rättigheter, som tar avstamp i verklighetens natur och som är applicerbar på alla platser, för alla individer, alltid, överallt, är den liberala.
Ur en enda rättighet, rätten till liv, deriveras mängder av rättigheter, alla applicerbara i specifika situationer och alla unika för olika tider och samhällen. Men det moraliska fundamentet förändras inte. Som ett exempel tar jag det första tillägget i den amerikanska konstitutionen, som skyddar yttrande- och pressfrihet samt religionsfrihet. Dessa är, kan vi se, deriveringar av den ursprungliga rätten till liv, alltså att ha rätten till sitt liv och rätten att leva det livet, utan tvång och våld från andra. Alla är de produkter av människans livsvillkor. Ett lejon måste jaga för att överleva, en människa måste tänka för att överleva. Yttrande- och pressfrihet skyddar således språket och dess fria utövande, som är en funktion av vår hjärnas uppbyggnad.
Men, inte finns i konstitutionen någon rättighet att bära lila hattar? Eller att gå på händerna? Kanske låter det som absurda exempel, eftersom vi instinktivt förstår att bärandet av en lila hatt omöjligen skadar någon annan, och att denna rätt därför är automatisk och inte kräver någon särskild laglig klausul. Teoretiskt skulle väl resonemanget bli annorlunda om man tvingade sig in hos en person vilken man visste fick ett psykiskt sammanbrott vid åseende av nämnde hattfärg. Det skulle vara analogt med att du såklart får ha en kniv hemma, men inte sticka den i någon mot dennes vilja.
Rätten att rösta deriveras ur samma grundläggande rättighet. Du har givetvis rätt att ge ditt bifall eller rösta på den som du vill ska representera dig i statsapparaten. Men betänk nu att inga rättigheter får gå emot varandra, och att rättigheter inte får kränkas. Betänk också den minimalt lilla andel av rösterna du står för, och den enorma makt över ditt liv som staten har. Är det, med ovanstående resonemang, rimligt att den vanligaste åsikten i ett samhälle, just av den anledningen att den är vanlig och inte nödvändigtvis genomtänkt, kan sätta sig över minoriteten? Vi tar det igen.
Din egen röst spelar ingen som helst roll.
Du har naturliga rättigheter.
Staten skall skydda dessa rättigheter.
De som lyckas skrapa ihop flest röster i ett val får rätt att mobilisera tiotusentals poliser, beslagta hälften av din lön, slänga dig i fängelse för att du inhalerar någon ört, hindra dig från att göra affärer på de villkor som passar dig bäst, manipulera räntor och trycka sedlar, förbjuda dig att köpa vin i mataffären, tvinga in dig i det militära och tvinga dig att dö i krig för att försvara det system som behandlat dig såhär.
Någonstans kollapsade logiken. Någonstans blev rösträtten, deriverad ur din rätt till liv, ett verktyg för att (i ackumulerad form) kränka i princip alla dina andra rättigheter. Hur kan det komma sig att vi – eller nåja inte jag personligen men så många – fäster så oerhört stor vikt vid en rättighet som är enbart symboliskt att vi låter den gå ut över de andra rättigheterna, som är oerhört mycket viktigare för oss och våra liv? Självklart är en demokrati mycket bättre än en diktatur, men varför ska vi jämföra oss med slavstater och mördarländer? Borde vi inte inse att vår verkliga rättvisa, vår verkliga frihet, kommer ifrån Upplysningens filosofiska tradition, och den moraliska teorin om rättigheter?
Det är knappast rösträtten som gett dig möjligheter att utveckla ditt liv, det är knappast ditt köande för att slänga en lapp i en låda vart fjärde år som är avgörande för hur du utvecklas. Det avgörande är dina verkliga rättigheter, och vad du gör med dem, varje dag, för att förändra och förbättra ditt liv. Och ingen har rätt ett frånta dig dessa rättigheter. Ej ens en majoritet i det geografiska område du råkar leva.
Igår besökte jag Timbros och Upplysning om Kommunismens heldagskonferens för att uppmärksamma 20-årsjubileet av kommunismens sammanbrott. Mart Laar, Estlands före detta premiärminister, stod för den intressantaste reflektionen och insikten. Han menade att Kina befinner sig på samma väg mot undergång som Sovjetimperiet.
Tillåt mig att utveckla resonemanget. Exakt i likhet med situationen i Sovjetunionen slår vi ifrån oss resonemanget. Vi lever i något slags förestållning om att kineserna ”trots allt har det ganska bra”, och pekar på det ökade materiella välstånd de åtnjutit sedan marknadsekonomiska reformer genomförts. Förvisso, den ökade handeln och den kraftigt stigande bruttonationalprodukten har förbättrat levnadsstandarden för hundratals miljoner människor, men systemet som sådant är inte hållbart. Det är i grunden giftigt och ruttet.
En kapitalistisk marknadsekonomi är ett moraliskt system baserat på respekten för individuella rättigheter. Det kinesiska systemet uppvisar inga sådana grundvalar. Det är lika mycket kommunism som förut, med den skillnaden att Kommunistpartiet märkt att det kan berika sig självt mer genom att tillåta och beskatta frivilliga transaktioner i större utsträckning.
Men det är knappast kreativitet, dynamik och skapande som präglar den kinesiska ekonomin. Kina är istället en uppiskad produktionsapparat med en mycket hög grad av centralisering. Knappast något av det som kännetecknar ett fritt samhälle finns i Kina: yttrandefrihet, fria val eller rättssäkerhet. Kommunistpartiet ser den ekonomiska utvecklingen som medel för att nå sina egna mål och för att kunna hävda sig på världsscenen, det egna folkets framgångar är ointressanta.
Att Kina kommer att dominera världen på grund av sin nuvarande utveckling är en naiv inställning. Är vi verkligen så blinda att vi gör samma misstag, återigen? Vi skådar och ser det massiva förtrycket med öppna ögon, vi läser dagligen om avrättningar, tortyr, fängslande av oppositionella, censur av internet och e-postscanning. Vi minns nedbrända internetcaféer, tvångsförflyttningar i samband med OS, expropriering av egendom för dammbyggen, tillslagen mot Falun Gong osv. Systemet är ruttet och korrupt inifrån, och våldet slår godtyckligt mot allt och alla. Desperation, angiveri och mutor präglar byråkratin, rädsla präglar befolkningen. Lägg till detta kraftigt underblåsta etniska motsättningar, regionala konflikter och lokala uppror som slås ned på löpande band i kombination med en allt mer hätsk utrikespolitik och en vittrande, aggressiv granne i norr…
Jag kan fortsätta, men slutsatsen är uppenbar: Kina, i sin nuvarande form, är ett våldssystem som kommer att kollapsa. Vi har sett det förut, och vi vet varför så sker. Kollektivism, oavsett form, är en självförstörande kraft som långsamt gnager sig själv inifrån och ut till sin plötsliga, implosiva kollaps. Exakt hur det kommer att ske – genom uppror, krig eller ekonomiskt sammanbrott – kan vi bara spekulera kring. Och vad som kommer därefter – en fri republik såsom vid USA:s födelse eller en krigisk oljeoligarki som efter Sovjetunionen – återstår att se.
Jonas Sigedal
Argentina var i början av förra århundradet ett av världens rikaste länder, med en BNP/Capita i nivå med Storbritannien och Australien. Hundra år av korporativistisk protektionism och populistisk, kortsiktig ekonomisk politik senare har landet sjunkit markant i välståndsligan och betraktas allmänt som ett typexempel på ett tillväxtsmisslyckande.
Omfånget på denna tragedi – det är det enda lämpliga ordet – är svårt att föreställa sig. Tänk vad det kunde ha inneburit för Sydamerika att hysa ett välmående land av västerländsk standard som kunde ha fungerat både som tillväxtmotor och föredöme för andra länder i regionen att ta efter.
Man kan bara trösta sig med att det aldrig är för sent att ändra politik. En värdelös ekonomisk poltik behöver inte heller innebära att man inte kan uppvisa klarsyn på andra områden. Här kommer ett välkommet exempel på lite socialpolitisk klarsyn från Argentina som fler länder gärna fick ta efter, så länge man inte försöker kopiera några andra delar av den argentinska modellen.
Niklas Elert
Ibland glänser regeringen till, och imponerar med sitt statsmannaskap. Tro mig, oftast gör de motsatsen, de velar, tar tillbaka och går inte skarpt. Men idag säger man rakt, ut, tydligt och klart, att man inte ställer upp med några pengar till SAAB-affären. Det är klarspråk, men inte enbart klarspråk. Det är sund, begriplig hushållning med ekonomiska resurser som alla som tänker till en gång extra förstår sig på. Det handlar om en rad enkla sanningar.
Staten ska inte agera riskkapitalist.
Anledningen till att inga privata pengar finns är att affären bedöms vara undermålig.
Om staten ens antydde att pengar funnes, skulle den privata kreditmarknaden bli än mer motvillig att ordna fram kapital.
Man kan inte ta en krona från folket, filtrera den genom byråkrati och stoppa in i andra sidan av ekonomin och på så sätt skapa två kronor.
Om marknaden dömer företaget till konkurs är detta något positivt. Kapital frigörs, kompetens arbetskraft frigörs, och resurser kan omlokaliseras för att bygga upp ny, lönsam produktion i ekonomin.
Passivitet från regeringen orsakar inte arbetslöshet, den möjliggör en snabbare strukturomvandling, effektivare resursutnyttjande och på sikt lägre arbetslöshet.
Jag kan fortsätta. Alla förstår att det skulle vara ekonomiskt vansinne att pumpa in skattemiljarder i ett konkursbo. Socialdemokratin talar om ”ideologiska skygglappar”, som gör regeringen handlingsförlamad. Jag betackar mig för sådana usla, simpla argument, som inte ens försöker härledas från någon ekonomisk teori. Antingen beror det på sinnesslöhet eller på någon socialiseringsiver på vänsterkanten, men riktigt illa, det är vad det är. Följande är vänsterns recept.
Omfördela miljarder till förlustmässig produktion.
Ta pengar som skapas i ekonomin och flytta till ett ställe där pengar förstörs. Alltså inte bara förstöra ekonomisk aktivitet med skatt – utan därtill använda de stulna slantarna till att förstöra ännu mer av ekonomin!
Manipulera kreditsystemet.
Ignorera fenomen såsom att ekonomin inte kan luras, att bytes/handelsbalans måste gå jämt upp, att räntor och inflation påverkas av tillgången till pengar och att konkurs är en del av en dynamisk och innovativ ekonomi.
Det hela är så dumt så att det liknar inget. Idag är jag verkligen glad att vi har en borgerlig regering.
Jonas Sigedal
Herrar Henrekson och Vlachos från IFN skriver i dag på Dagens Nyheters debattsida om inflationen i gymnasiebetygen. En intressant och reflekterande artikel som till skillnad från detta slags ”oj-oj-vad-jobbigt-det-är-med-valfrihet”-gnäll manar till reflektion. H&V skriver:
Det är kanske dags att erkänna att vi inte längre har ett system med jämförbara avgångsbetyg
Det är givetvis bra att detta uppmärksammas också av någon som inte har befunnit sig i gymnasieskolan under den senaste tioårsperioden. Dock vore det minst lika intressant med en liknande vetenskaplig granskning av vad för slags underlag betygen har på universitetsnivå.
Det kan naturligtvis vara så att det förhåller sig annorlunda inom naturvetenskaperna, men det är en mycket officiell inofficiell sanning att dessa betyg inte är jämförbara inom humanioran och samhällsvetenskaperna.
Skola såväl som kurs spelar en högst avgörande roll för de ansträngningar som måste göras. Man kan till exempel gäspa sig igenom distanskurser från Lunds ekonomiprogram utan att ens närma sig kurslitteraturen. Att detta skulle vara likvärdigt med att läsa kursen på campus eller för den delen på HHS är ju bara löjligt.
Nu råder det ju emellertid – till skillnad från vid antagningen till universiteten – inget tvång på arbetsgivare att ta hänsyn till betygen, vilket de naturligtvis inte gör. Följdaktligen måste den som till äventyrs vill ha en anställning efter studierna utmärka sig med engagemang utanför universitetsvärlden. Märk dock väl att detta inte är enbart negativt. Men att goda betyg skulle vara en indikator på hur man kommer att lyckas senare i livet – not so much.
Niklas Elert
Kul med artiklar som tvingar politiker och majorer att reagera, om aldrig så symboliskt. Sen kan man förvisso misstänka att ökad kontroll inte är mer än plåster på såren, men det är ju alltid något.
Negativa nyheter påstås sälja bättre än positiva och tyvärr stämmer det antagligen. Ett ytterligt tendentiöst exempel på detta är Svenska Dagbladets rubrik Världens hälsoskillnader allt större, på underlag av två nya WHO-rapporter. Kan man misstänka att en världshälsoorganisation i behov av att motivera sin egen existens har intressen som sammanfaller med tidningarnas önskan att sälja lösnummer?
Som man frågar får man svar, och det går naturligtvis om man anstränger sig att finna att skillnaderna mellan the west and the rest har ökat om man så vill. Personligen har jag svårt att förstå varför ökade klyftor skulle vara ett problem i sig så länge de inte beror på att de som befinner sig i den lägre delen av skalan har fått det sämre.
Faktum är dock att klyftor i fråga om hälsa minskar enligt ett icke föraktligt fåtal indikatorer. Bland andra Johan Norberg skildrar denna positiva utveckling i sin rapport för Globaliseringsrådet. Två exempel:
Mellan 1960 och 2005 ökade den globala medellivslängden med 18 år. I i-länderna ökade den från 69 till 79 år, i u-länderna från 45 till 65 år – hela två decennier.
Före industrialiseringen dog mellan vart femte och vartannat barn innan det blivit ett år gammalt. Det innebar en spädbarnsdödlighet mellan 20 och 50 procent.47 Världen hade inte kommit så långt från den utgångspunkten 1960. Det globala genomsnittet var då 12,2 pro- cent. Därefter sjönk det snabbt för att år 2005 ligga på 5,1 procent. I u-länderna minskade spädbarnsdödligheten från 13,8 till 5,6 procent och i i-länderna från 3,7 till 0,6 procent.
Niklas Elert
Ibland verkar det som om vi äter upp socialismen innan vi har skapat den och försöker att spendera som vi redan hade uppnått kommunismen, dundrade Kubas president i nationalförsamlingen (parlamentet) för två veckor sedan.
Herr Leijonmaahn kunde inte ha sagt det bättre själv.
Av sakernas tillstånd att döma – förtryck, konstant ekonomisk kris, tomma butikshyllor och ransonering av i stort sett allt – är kommunismen i vart fall nära förestående nu på Kuba. Att detta skulle bli resultatet när lyckoriket väl hade åstadkommits har stått uppenbart för de flesta tämligen länge nu.
Sedan har Castro Junior fel i sitt påstående att Kuba spenderar som om kommunismen redan hade uppnåtts, ty när detta sker kommer det inte finnas någonting att spendera. Kubanerna skall glädjas i så motto som deras system ännu uppvisar några tecken på kommunistisk ofullkomlighet, för det är dessa luckor av kapitalism och girighet som ännu håller dem vid liv.
Niklas Elert
GERMANIA 
Senaste kommentarer