Att rösta bort sina rättigheter

I en värld där majoritetsstyre blivit det politiska idealet sätts mycket stort fokus på rösträtten. Rätten att påverka valutgången med 0,000014 procent (i Sveriges fall) kan dock självklart inte vara något annat än en symbolhandling. Förvisso är det en viktig sådan, som signalerar att vi inte lever under diktatur, men den oerhörda vikt som läggs på att utöva sin rösträtt har förskjutit uppmärksamhet från andra rättigheter, långt viktigare för var och en av oss i vardagen. Vi förknippar idag rättvisa med rösträtt, och tragiskt nog rösträtt med i princip oinskränkt majoritetsstyre. Men på vilket sätt är majoritetens åsikt bättre än minoritetens?

Majoritetsstyret är givetvis inskränkt på vissa plan. Vi har en grundlag, om än förvisso en väl slapp sådan, som garanterar yttrandefrihet med mera och ställer upp ramarna för landets styrelse. Vi har förstått, att vissa rättigheter är individuella, de tillhör oss i egenskap av människor, och ingen majoritet kan någonsin rösta bort dem. Det gäller dock att förstå detta på ett djupare plan. Vi måste förstå att en rättighet såsom yttrandefriheten är vår av naturen, vi har inte skänkts yttrandefrihet av någon välvillig statsmakt. Alla människor har således yttrandefrihet, till och med de åsiktsregistrerade i Iran. Skillnaden är att staten där kränker denna rättighet. Den kan dock aldrig, på ett moralfilosofiskt plan, fråntagas en individ. Vår hjärna tänker, därför har vi rätt att tänka. Statens funktion är att skydda rättigheterna, inte kränka dem.

De flesta kan säkert skriva under på ovanstående. Lika naturlig borde därför äganderätten vara. De föremål som skapas av min hand, det arbete som utförs av min kropp, tillhör givetvis mig själv och ingen annan. Detta kallas egendom, och precis som i fallet med yttrandefrihet, så går det inte att göra så mycket åt det faktum att vi har rätt till egendom. Skapar vi något, så skapar vi något. Man har ett mycket svårt case framför sig, om man vill hävda att någon annan har större rätt till denna egendom än den som skapade den. Först måste man (troligen motvilligt) i sådana fall acceptera begreppet egendom, och att fysiska föremål kan ägas, och därefter hävda att ägandet rättmätigt tillfaller någon som intet hade att göra med skapandet. Ett alternativ är ju att säga att någon rätt till egendom inte existerar överhuvudtaget, vilket blir ett om möjligt ännu svårare case. I sådana fall har väl inte en fattig tiggare som stjäl av en rik finansman mer rätt till pengarna än om samme finansman länsade tiggarkoppen på väg till sitt bankpalats på morgonen? Utan ett moraliskt försvar för äganderätt som är konsistent och korrekt, blir stöld givetvis, oavsett hur det sker, varken omoraliskt eller moraliskt, utan värdeneutralt.

Nåväl. Marxister levererar gärna idén om utsugning, om hur kapitalet skor sig på arbetet. De glömmer gärna att arbete är den enda produktionsfaktorn, och att allt kapital som existerar är uppskjutet arbete. Lägg därtill fri kontraktsbildning och en rad andra logiska slutledningar och det är enkelt att se, att kapital absolut, och med rätta kan förräntas, och att detta är moraliskt. Den enda konsekventa teorin för rättigheter, som tar avstamp i verklighetens natur och som är applicerbar på alla platser, för alla individer, alltid, överallt, är den liberala.

Ur en enda rättighet, rätten till liv, deriveras mängder av rättigheter, alla applicerbara i specifika situationer och alla unika för olika tider och samhällen. Men det moraliska fundamentet förändras inte. Som ett exempel tar jag det första tillägget i den amerikanska konstitutionen, som skyddar yttrande- och pressfrihet samt religionsfrihet. Dessa är, kan vi se, deriveringar av den ursprungliga rätten till liv, alltså att ha rätten till sitt liv och rätten att leva det livet, utan tvång och våld från andra. Alla är de produkter av människans livsvillkor. Ett lejon måste jaga för att överleva, en människa måste tänka för att överleva. Yttrande- och pressfrihet skyddar således språket och dess fria utövande, som är en funktion av vår hjärnas uppbyggnad.

Men, inte finns i konstitutionen någon rättighet att bära lila hattar? Eller att gå på händerna? Kanske låter det som absurda exempel, eftersom vi instinktivt förstår att bärandet av en lila hatt omöjligen skadar någon annan, och att denna rätt därför är automatisk och inte kräver någon särskild laglig klausul. Teoretiskt skulle väl resonemanget bli annorlunda om man tvingade sig in hos en person vilken man visste fick ett psykiskt sammanbrott vid åseende av nämnde hattfärg. Det skulle vara analogt med att du såklart får ha en kniv hemma, men inte sticka den i någon mot dennes vilja.

Rätten att rösta deriveras ur samma grundläggande rättighet. Du har givetvis rätt att ge ditt bifall eller rösta på den som du vill ska representera dig i statsapparaten. Men betänk nu att inga rättigheter får gå emot varandra, och att rättigheter inte får kränkas. Betänk också den minimalt lilla andel av rösterna du står för, och den enorma makt över ditt liv som staten har. Är det, med ovanstående resonemang, rimligt att den vanligaste åsikten i ett samhälle, just av den anledningen att den är vanlig och inte nödvändigtvis genomtänkt, kan sätta sig över minoriteten? Vi tar det igen.

Din egen röst spelar ingen som helst roll.

Du har naturliga rättigheter.

Staten skall skydda dessa rättigheter.

De som lyckas skrapa ihop flest röster i ett val får rätt att mobilisera tiotusentals poliser, beslagta hälften av din lön, slänga dig i fängelse för att du inhalerar någon ört, hindra dig från att göra affärer på de villkor som passar dig bäst, manipulera räntor och trycka sedlar, förbjuda dig att köpa vin i mataffären, tvinga in dig i det militära och tvinga dig att dö i krig för att försvara det system som behandlat dig såhär.

Någonstans kollapsade logiken. Någonstans blev rösträtten, deriverad ur din rätt till liv, ett verktyg för att (i ackumulerad form) kränka i princip alla dina andra rättigheter. Hur kan det komma sig att vi – eller nåja inte jag personligen men så många – fäster så oerhört stor vikt vid en rättighet som är enbart symboliskt att vi låter den gå ut över de andra rättigheterna, som är oerhört mycket viktigare för oss och våra liv? Självklart är en demokrati mycket bättre än en diktatur, men varför ska vi jämföra oss med slavstater och mördarländer? Borde vi inte inse att vår verkliga rättvisa, vår verkliga frihet, kommer ifrån Upplysningens filosofiska tradition, och den moraliska teorin om rättigheter?

Det är knappast rösträtten som gett dig möjligheter att utveckla ditt liv, det är knappast ditt köande för att slänga en lapp i en låda vart fjärde år som är avgörande för hur du utvecklas. Det avgörande är dina verkliga rättigheter, och vad du gör med dem, varje dag, för att förändra och förbättra ditt liv. Och ingen har rätt ett frånta dig dessa rättigheter. Ej ens en majoritet i det geografiska område du råkar leva.

Annonser

1 Response to “Att rösta bort sina rättigheter”


  1. 1 Peter september 25, 2009 kl. 9:17 f m

    Ahhhhh.

    Hääärligt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Germania gavs ut 2008 på Hydra Förlag.

Germania är ett karaktärsdrivet, humoristiskt epos med liberal touche, en mörk satir som berättar om en tillvaro inte olik vår egen. I denna märkliga, skruvade värld sluter två forna antagonister en ohelig allians, och inget blir sig någonsin mer likt.

Den nyfikne kan avnjuta de första tre kapitlen här på bloggen: Läs direkt!


null


.
Germania på Bokus.
Germania på Adlibris.
Debutantporträtt med halva författarparet i SydSvenskan: Gör det ont när kroppar brister?

Sagt om Germania

"(Jag) kan garantera underhållande och bisarr läsning som överraskar, men som ändå känns märkligt bekant."

Johan Norberg, författare och globaliseringsvurmande tankesmed.


"För den som vill roa sig och lyssna till samhällssatir med liberala undertoner så finns Germania att lyssna till."

Fredrick Federley, centerpartistisk riksdagsledamot.


"Projekt av detta slag brukar aldrig överleva bakfyllan, men detta är ett undantag."

Andreas Bergh, nationalekonomisk fil dr och välfärdsforskare.


"Er bok är ett illa skrivet skämt som försvarar SSveriges (sic) utsugning av tredje världen."

Aporna, maoistisk bloggare.

Prenumerera på bloggen

Några smakprov


%d bloggare gillar detta: