Om rationell anarkism

Under 1900-talet slaktades i runda tal 200 miljoner människor för olika staters framfart. Idag lever majoriteten av jordens befolkning under våldsamt förtryck, förvägrade grundläggande rättigheter och möjligheter att förändra sina egna liv. Den vanligaste rollen för en människa genom historien har varit den som slav, som undersåte för furstar, diktatorer eller – lite mer kontroversiellt – majoriteter. Enväldet, historiens klart vanligaste styrelseskick, har präglat vårt sätt att tänka och se på världen, och fått oss att acceptera helt fasansfulla mängder av förtryck som något nödvändigt och bra.

Vi tar det helt enkelt för givet att stater besitter något slags moralisk rätt att bestjäla, avväpna och fängsla oss; att de är av en högre natur och har rätt att lagstifta om vilka läkemedel vi använder, hur vi disponerar våra kroppar, hur mycket vi vill arbeta och hur vi ska fördela halva vår lön. I diktaturer är förtrycket massivt och en autokratis illegitimitet är uppenbar, men av någon anledning tycks vi ha oerhört svårt att se att också en demokratisk stat – i betydelsen majoriteten bestämmer – är illegitim.

För vad är det som ger en demokratisk stat rätten att beskatta dig? Vad skiljer den, moraliskt, från någon annan organisation? Sanningen är såklart den, att organisationer, grupper av människor, inte i sig besitter moraliska egenskaper, då de endast består av individer som i sin tur besitter moraliska egenskaper. Jag är en självständig, tänkande entitet med förnuft och möjlighet att fatta egna beslut. Och eftersom jag fattar beslut så står jag också ansvarig, moraliskt, för dessa besluts konsekvenser. Detta är inte en fråga om åsikter, det är så det förhåller sig. Grupper av individer existerar således inte i något moraliskt avseende. Även om grupper av människor ibland, såsom i hejaklackar, agerar sällsynt kollektivt, så rör det sig faktiskt om individer, med förmåga att fatta egna, rationella beslut. Alla handlingar utförs av någon. Även en kör som sjunger består av individer som utför enskilda handlingar, även om de råkar göra det samtidigt och med full medvetenhet om att de gör det samtidigt med andra.

Ovanstående resonemang är logiskt och bör, med lite eftertanke, accepteras av de flesta förnuftiga individer. Konsekvenserna av att acceptera ovanstående moralfilosofi blir dock långtgående. Slutsatsen kan ju nämligen inte bli någon annan än att staten blir illegitim! Men inte bara det, slutsatsen blir ju också att den inte finns! Det finns byggnader, lagböcker, poliser, uniformer, politiker, byråkrater osv, men alla dessa är enskilda individer eller fysiska föremål. Staten är enbart en konceptuell företeelse, och existerar som abstraktion, men den existerar i vår verklighet lika mycket som något annat koncept vi hittat på. Däremot manifesteras givetvis idén om staten varje dag, hela tiden. Men detta har inget med moralisk legitimitet att göra.

En rationell anarkism erkänner ovanstående moralfilosofi, och utgår ifrån att vårt naturliga tillstånd är i ett statslöst samhälle, där varje individ är ansvarig för sina egna handlingar. En rationell anarkism är inte nödvändigtvis emot staten som sådan, men menar att ingen legitimitet kan komma ur någonting annat än frivilliga överenskommelser mellan enskilda individer. Det är den här analysen, den här utgångspunkten, som gör den anarkistiska positionen så intressant. Vi måste tänka bort staten, och alla andra abstraktioner, och återgå till frågeställningen om vad det innebär att vara människa, och om hur människor i frivillig samverkan skulle formera ett system för rättsskipning.

Jag tror inte att en legitim statsmakt kan skapas ur en illegitim, jag tror inte att vi kan skala tillbaka ett massivt våldsmonopol till en liten, hanterlig, nattväktarstat. Jag tror att vi måste tänka om, underifrån, för att förstå statens natur och uppkomst. Anarkistiska skolbildningar ställer sig frågan på det här sättet, och rationell anarkism menar att ja, vi har behov av att konstruera en stat mellan oss – om detta innebär en fullkomligt frivillig kontraktsöverenskommelse mellan individer, frivilligt finansierad och med frivillighet att ingå i den.

Jonas Sigedal