Archive Page 2

Och universitetsbetygen då?

Herrar Henrekson och Vlachos från IFN skriver i dag på Dagens Nyheters debattsida om inflationen i gymnasiebetygen. En intressant och reflekterande artikel som till skillnad från detta slags ”oj-oj-vad-jobbigt-det-är-med-valfrihet”-gnäll manar till reflektion. H&V skriver:

Det är kanske dags att erkänna att vi inte längre har ett system med jämförbara avgångsbetyg

Det är givetvis bra att detta uppmärksammas också av någon som inte har befunnit sig i gymnasieskolan under den senaste tioårsperioden. Dock vore det minst lika intressant med en liknande vetenskaplig granskning av vad för slags underlag betygen har på universitetsnivå.

Det kan naturligtvis vara så att det förhåller sig annorlunda inom naturvetenskaperna, men det är en mycket officiell inofficiell sanning att dessa betyg inte är jämförbara inom humanioran och samhällsvetenskaperna.

Skola såväl som kurs spelar en högst avgörande roll för de ansträngningar som måste göras. Man kan till exempel gäspa sig igenom distanskurser från Lunds ekonomiprogram utan att ens närma sig kurslitteraturen. Att detta skulle vara likvärdigt med att läsa kursen på campus eller för den delen på HHS är ju bara löjligt.

Nu råder det ju emellertid – till skillnad från vid antagningen till universiteten – inget tvång på arbetsgivare att ta hänsyn till betygen, vilket de naturligtvis inte gör. Följdaktligen måste den som till äventyrs vill ha en anställning efter studierna utmärka sig med engagemang utanför universitetsvärlden. Märk dock väl att detta inte är enbart negativt. Men att goda betyg skulle vara en indikator på hur man kommer att lyckas senare i livet – not so much.

Niklas Elert

Kul med artiklar som tvingar politiker och majorer att reagera, om aldrig så symboliskt. Sen kan man förvisso misstänka att ökad kontroll inte är mer än plåster på såren, men det är ju alltid något.

Skitsnack, WHO!

Negativa nyheter påstås sälja bättre än positiva och tyvärr stämmer det antagligen. Ett ytterligt tendentiöst exempel på detta är Svenska Dagbladets rubrik Världens hälsoskillnader allt större, på underlag av två nya WHO-rapporter. Kan man misstänka att en världshälsoorganisation i behov av att motivera sin egen existens har intressen som sammanfaller med tidningarnas önskan att sälja lösnummer?

Som man frågar får man svar, och det går naturligtvis om man anstränger sig att finna att skillnaderna mellan the west and the rest har ökat om man så vill. Personligen har jag svårt att förstå varför ökade klyftor skulle vara ett problem i sig så länge de inte beror på att de som befinner sig i den lägre delen av skalan har fått det sämre.

Faktum är dock att klyftor i fråga om hälsa minskar enligt ett icke föraktligt fåtal indikatorer. Bland andra Johan Norberg skildrar denna positiva utveckling i sin rapport för Globaliseringsrådet. Två exempel:

Mellan 1960 och 2005 ökade den globala medellivslängden med 18 år. I i-länderna ökade den från 69 till 79 år, i u-länderna från 45 till 65 år – hela två decennier.

Före industrialiseringen dog mellan vart femte och vartannat barn innan det blivit ett år gammalt. Det innebar en spädbarnsdödlighet mellan 20 och 50 procent.47 Världen hade inte kommit så långt från den utgångspunkten 1960. Det globala genomsnittet var då 12,2 pro- cent. Därefter sjönk det snabbt för att år 2005 ligga på 5,1 procent. I u-länderna minskade spädbarnsdödligheten från 13,8 till 5,6 procent och i i-länderna från 3,7 till 0,6 procent.

Niklas Elert

Klockrent citat av Castro Junior

Ibland verkar det som om vi äter upp socialismen innan vi har skapat den och försöker att spendera som vi redan hade uppnått kommunismen, dundrade Kubas president i nationalförsamlingen (parlamentet) för två veckor sedan.

Herr Leijonmaahn kunde inte ha sagt det bättre själv.

Av sakernas tillstånd att döma – förtryck, konstant ekonomisk kris, tomma butikshyllor och ransonering av i stort sett allt – är kommunismen i vart fall nära förestående nu på Kuba. Att detta skulle bli resultatet när lyckoriket väl hade åstadkommits har stått uppenbart för de flesta tämligen länge nu.

Sedan har Castro Junior fel i sitt påstående att Kuba spenderar som om kommunismen redan hade uppnåtts, ty när detta sker kommer det inte finnas någonting att spendera. Kubanerna skall glädjas i så motto som deras system ännu uppvisar några tecken på kommunistisk ofullkomlighet, för det är dessa luckor av kapitalism och girighet som ännu håller dem vid liv.

Niklas Elert

Diskriminering – varför inte?

I SvD läser jag om ett pågående arbete att tolka diskrimineringslagen, nu när denna också gäller för aspekten ålder. Låt mig dela med mig av ett par funderingar kring diskriminering.

Till saken hör, att vi alltid diskriminerar. Så fort vi gör ett val – och val är vi jämt och ständigt tvungna att göra – då diskriminerar vi. Vi väljer ut. Vi använder alla olika kriterier för att välja, men välja, det gör vi. Vi kanske väljer våra vänner på grund av hur de ser ut, vilka intressen de har, vilka värden de besitter och så vidare.

Faktorerna som får oss att fatta valet kan vara rationella eller irrationella, men vi kommer inte ifrån att hur vi än vänder och vrider på det, så kommer vi att diskriminera. Särskilt tydligt blir detta vid exempelvis en anställning, som brukar vara typexemplet på en diskrimineringssituation. Eftersom bara en person kan få tjänsten, så kommer ju alla de sökande som inte får jobbet att diskrimineras emot.

Det enda staten kan göra är att reglera vilka faktorer, bland ett oändligt antal, som man inte får använda som urvalsgrund. Den viktiga frågan är om det verkligen är statens uppgift att avgöra vilka dessa faktorer är? Om ett bussbolag vill erbjuda rabatter för personer över 65 eller studerande, kan inte det vara ok?

Jonas Sigedal

Den amerikanska sjukvårdsmarknaden är inte fri – det är problemet

I skrivande stund rasar en intensiv debatt kring sjukvårdssystemets framtid i USA. President Obama försöker med full kraft att driva igenom sitt 1000-sidiga reformpaket, som knappast lästs igenom av särskilt många senatorer och kongressledamöter. Utifrån vårt lands perspektiv tycks debatten märklig, ty vem, undrar svensken i gemen, kan vara motståndare till ett offentligt sjukvårdssystem? Det finns många goda skäl till ett sådant motstånd som aldrig dyker upp i svensk debatt.

För det första bör poängteras att det amerikanska sjukvårdssystemet inte är privat. Det är en märklig mix av avdragsgilla försäkringar från arbetsgivarna, offentliga försäkringar för personer på marginalen och en uppsjö lagar som detaljreglerar försäkringarnas utformning och innehåll. Koppla till detta den amerikanska rättstraditionen med skyhöga skadeståndsbelopp, som knappast hjälps av en stämningskultur. Vi talar knappast om ett fritt sjukvårdssystem här, snarare är det genombyråkratiserat, detaljstyrt och onödigt resursslukande. Men detta beror inte på att det är för löst hållet från statens sida, utan att staten blandat sig i alldeles för mycket – och framförallt på fel sätt. USA skulle kunna etablera ett ransoneringsbaserat sjukvårdssystem i stil med europeiska välfärdsstater och sänka kostnaderna, men denna monstercentralistiska lösning är inte ett alternativ. Det är varken politiskt möjligt, eller önskvärt. Det kanske skulle bli billigare, men samtidigt stagnera all utveckling. För att förstå den situationen måste vi titta närmre på de problem som finns inom amerikansk sjukvård idag, men även försöka förstå oss på förtjänsterna.

I olika delstater ser det väldigt olika ut. I Massachusetts finns exempelvis en detaljlag som kräver att provrörsbefruktning finns i din sjukvårdsplan. Liknande direktiv är mycket vanliga över landet, och fyller upp och komplicerar systemet på alla håll och kanter. Det rör sig om allt från små krav på grundläggande försäkringsutformning, till rejäla kataloger med lagtext som reglerar innehållet. Från federal nivå finns också en lag som förbjuder akutmottagningar att neka en sökande sjukvård. Intentionen var utan tvekan god från lagstiftarna, men lagen fick den lilla bieffekten att mängder av människor valde att stå utanför försäkringssystemet – de var ju ändå garanterade vård om det verkligen knipade! Förutom att detta driver upp premierna för de som betalar för sin sjukvårdsförsäkring så slussar det sökande från den vanliga vårdkedjan till akutvården, och ökar belastningen och kostnaderna i denna sektor – som då skickar räkninger till staten för de som inte kan betala för sig. 15 miljoner amerikaner kan få och har råd med sjukvård idag – men de väljer att stå utanför. (Paulina Neuding lägger till och med fram en siffra på hela 45 % rörande detta.) Hur många som gör det för att man kan åka snålskjuts på akutsjukvården vet jag inte, men det handlar antagligen om väldigt många.

Ett annat problem är arbetsgivarnas makt. Sedan 1950-talet har sjukvårdsförsäkringarna varit intimt förknippade med ett arbete, eftersom arbetsgivaren kan göra avdrag för de försäkringskostnader som uppstår för de anställda. Systemet ser bra ut vid en första anblick; till och med ett jobb på McDonalds ger en bra sjukvårdsförsärkring. Därtill kan man – på framförallt stora arbetsplatser – försäkra grupper av människor och således sänka premierna för högriskpersoner. Systemet har alltså förjänster, men också stora problem. Det bygger in en tröghet på arbetsmarknaden, då man ju faktiskt kommer att stå utan sjukvårdsförsäkring om man säger upp sig. Också här finner vi ungefär 15 miljoner amerikaner som befinner sig utanför systemet, på grund av att de befinner sig ”between jobs”. Dessa räknas också in bland de 45 miljoner som man brukar tala om som oförsäkrade, trots att det alltså handlar om en tillfällig grupp av olika individer vid olika tidpunkter.

John McCains förslag i valrörelsen gick ut på att försöka överföra försäkringarna till individerna genom att göra kostnader för sjukvård avdragsgilla också för privatpersoner. På så sätt skulle man alltså i praktiken kunna överta försäkringen från sin arbetsgivare, utan någon som helst förändring av kostnad. Därtill skulle man kunna ta med sig försäkringen när man byter jobb, och aldrig behöva stå utanför systemet. Det var ett oerhört vasst förslag, som, tillsammans med en idé om avdragsrätt för privatsparande i så kallade sjukvårdskonton, skulle ha gjort mycket för amerikaners sjukvård i vardagen. Nu blev det tyvärr inte så.

Nog talat om problemen. Det amerikanska sjukvårdssystemet uppvisar, trots sin reglerade karaktär, en oerhörd innovationskraft. Den absoluta majoriteten av genombrott inom läkemedel och medicinsk teknik kommer härifrån, och möjliggörs till stor del av finansieringens natur. Eftersom det finns förmögna individer i systemet som är beredda att betala mycket höga premier för den allra senaste tekniken, så finns ett inbyggt tryck på innovation och utveckling. Ta till exempel denna robotiska protesarm eller världens första portabla infusionspump, båda för övrigt uppfunna av samme man, uppfinnaren Dean Kamen. Kamen uttalar sig mycket klokt om den amerikanska sjukvårdsdebatten i en artikel i Popular Mechanics. Den kloka iakttagelsen består i att debatten döljer ett oerhört fundamentalt problem som ingen hittills vågat ta i: Alla kan inte få tillgång till bästa möjliga vård och den senaste tekniken.

Detta låter som något slags domedagsscenario, men givetvis är det sanningen. Precis som vilken marknad som helst så har sjukvårdsmarknaden, trots alla regleringar, diversifierats, utvecklats och förfinats, för att tillfredsställa en mängd olika behov och önskemål. Därför finns idag billiga försäkringar med stor tillgänglighet som täcker grundläggande vårdbehov, eller mycket kostsamma komplexa lösningar som till och med täcker upp för ännu ej framtagen teknologi. En vän till mig i New York har till exempel tillgång till en sjukvårdsförsäkring som kostar runt 12 000 kronor i månaden (före skatt, förvisso). Hiskeligt dyrt, kan tyckas, men det är marknadens bästa försäkring. Därtill ger en sådan lösning tillgång till nya innovationer och tekniska framsteg, så fort sådan finns på marknaden. Ser ni kopplingen här? Finansieringen, utvecklingen och framtagandet av ny medicinsk teknologi skulle helt enkelt inte möjliggöras utan hårt arbetande, förmögna privatpersoner som är villiga att betala höga premier för forskning som i förlängningen leder till tekniska genombrott.

Det är av ovanstående anledning som alla inte kan få tillgång till all vård samtidigt. Finansieringen, utprovningen, förfiningen och spridningen av teknologin måste inledas någonstans. Alternativet är en kraftigt bromsad utveckling, och en ransonering av sjukvård. För mer planerade välfärdsekonomier såsom de europeiska föreligger en mycket stor risk i haltande utveckling om det amerikanska sjukvårdssystemet centraliseras, planas ut och regleras. Våra möjligheter att åka snålskjuts på miljonärer och kostsamma försäkringar i USA begränsas.

Hur kommer man då till rätta med de system som faktiskt finns i det amerikanska systemet? Ja, till att börja med kan man rensa upp bland de lagar och regleringar som skapar många av problemen. Genom att göra statens roll så liten som möjligt, så kommer fler och fler att skaffa sig egen försäkring. Detta bör kombineras med avdragsrätt för sjukvårdskostnader i alla dess former. Ju fler som går in, desto lägre premier. Och ju färre som står utanför, desto lägre belastning på staten, eller civilsamhället, som omhändertar de som trots allt inte kan passas in i systemet.

Att alla ska ha tillgång till sjukvård är vackra ord, men vad betyder det egentligen? Vilken vård avses? För hundra år sedan hade alla råd med sjukvård för att den sjukvård som fanns tillgänglig bestod i att skriva ut kinin och kolla pulsen, ungefär. Denna typ av vård har givetvis alla råd med i dagens USA också, men alla har inte råd med helkropps-MRI eller avancerad neurokirurgi. Inte ännu, i alla fall. Ty givetvis sjunker kostnaderna, teknologin förbättras, system effektiviseras och kunskap sprids. Och ju friare sjukvårdssystemet är, och ju fler som deltar i det på frivillig basis, desto snabbare sker prissänkningar, och  desto snabbare sker innovation.

Det man dock faktiskt kan göra från statens sida, förutom att avreglera och luckra upp sjukvårdsmarknaden, är att försöka förändra rättssystemet och bryta den hysteriska stämningstraditionen. Det är en oerhört komplex fråga som måste hanteras varsamt, men det är en fråga för det offentliga. Stämningar är ett av de största inrikespolitiska problemen i USA. Men Obama kommer knappast att åtgärda juridiken; han är ju själv stjärnjurist från Harvard och helt och fullkomligt en del av det amerikanska juridiska systemet.

Jonas Sigedal

Erixon, vilken del av historien menar du?

Stephan Richters har i dag en uppgiven artikel på Svenska Dagbladets Debattsida Brännpunkt, Obama ingen handlingens man. Jag hör till de som hellre ser en president iklä sig trädgårdsmästarens passiva än mästerstrategens aktiva roll i politiken och ekonomin. Likafullt tycker jag att Richters uppgivenhet kommer lite väl tidigt.

Det sista ordet är till exempel ännu inte sagt vad gäller sjukvårdsreformen, som ju trots allt om den blir verklighet kommer att matcha storslagna ord med handling i form av stärkt kontroll över närapå en femtedel av ekonomin.

Läsare av Dick Erixons mestadels mycket underhållande blogg vet att han inte heller räknar sig till Obamas fanbase. Han delar likafullt Richters syn på den amerikanske presidenten, men anser att det är

bra att högtflygande planer och utopier tappar sin glans. Ett samhälle bör utvecklas i takt med nya innovationer i verkligheten, med nya praktiska lösningar, ny teknik och vetenskap. Förändring ska inte styras av ideologer i huvudstaden. Historien visar att det då går riktigt illa.

Erixon fortsätter med att citera Reagan och Thatcher som två exempel på hur politiker i stället skall bete sig. På vilket sätt deras tillbakadragande av den stora staten inte styrdes av ideologi från huvudstaden framgår dock inte. Snarare får man intrycket av att Erixon gillar Reagan och Thatcher för att de propagerade för den ideologi han själv föredrar.

Och, för övrigt, vilken del av ”historien” är det som visar hur illa det kan gå om förändring styrs av ideologier i huvudstaden? Erixon blir inte tydlig på den punkten. Menar han kanske de senaste åtta högideologiserade åren av neokonservativt styre i Washington, under vilka demokratin skulle exporteras med alla till buds stående medel till resten av världen? Förmodligen inte, eftersom Erixon utmärker sig som en av Bush-doktrinens främsta försvarare.

Niklas Elert

MPS: The Constitutionalization of Money

Forskningsinstitutet Ratio står mellan söndag och onsdag värd för 2009 års regionala möte med Mont Pelerin Society. Undertecknad kommer, tillsammans med femton andra pigga själar, att arbeta som volontär under konferensen.

Den som till äventyrs ännu inte har bestämt sig för att köpa den där nya datorn kanske i stället skulle ta och investera pengarna i en biljett till konferensen, som i år hålls på temat ”The Market Economy and the Welfare State” och inkluderar prominenta internationella gäster som anarkistiske George Mason University-professorn Bryan Caplan, kollegan, bloggaren och kulturekonomen Tyler Cowen samt – trumvirvel – nobelpristagaren i ekonomi James M. Buchanan.

Ett veritabelt Hultsfred för nördar blir det med andra ord, och då jag har gott hopp om att hinna med att höra ett och annat ta mitt i volontärarbetet och gärna är skapligt förberedd har jag börjat läsa de papers som de olika talarna har förberett inför konferensen.

Först ut blev Buchanans artikel (pdf) The Constitutionalization of Money. Där hävdar han att såväl penninganarki som den nuvarande politiseringen av pengar är olyckliga alternativ och söker inspiration hos Thomas Hobbes för ett första utkast till en lösning.

Niklas Elert


Germania gavs ut 2008 på Hydra Förlag.

Germania är ett karaktärsdrivet, humoristiskt epos med liberal touche, en mörk satir som berättar om en tillvaro inte olik vår egen. I denna märkliga, skruvade värld sluter två forna antagonister en ohelig allians, och inget blir sig någonsin mer likt.

Den nyfikne kan avnjuta de första tre kapitlen här på bloggen: Läs direkt!


null


.
Germania på Bokus.
Germania på Adlibris.
Debutantporträtt med halva författarparet i SydSvenskan: Gör det ont när kroppar brister?

Sagt om Germania

"(Jag) kan garantera underhållande och bisarr läsning som överraskar, men som ändå känns märkligt bekant."

Johan Norberg, författare och globaliseringsvurmande tankesmed.


"För den som vill roa sig och lyssna till samhällssatir med liberala undertoner så finns Germania att lyssna till."

Fredrick Federley, centerpartistisk riksdagsledamot.


"Projekt av detta slag brukar aldrig överleva bakfyllan, men detta är ett undantag."

Andreas Bergh, nationalekonomisk fil dr och välfärdsforskare.


"Er bok är ett illa skrivet skämt som försvarar SSveriges (sic) utsugning av tredje världen."

Aporna, maoistisk bloggare.

Prenumerera på bloggen