Igår besökte jag Timbros och Upplysning om Kommunismens heldagskonferens för att uppmärksamma 20-årsjubileet av kommunismens sammanbrott. Mart Laar, Estlands före detta premiärminister, stod för den intressantaste reflektionen och insikten. Han menade att Kina befinner sig på samma väg mot undergång som Sovjetimperiet.
Tillåt mig att utveckla resonemanget. Exakt i likhet med situationen i Sovjetunionen slår vi ifrån oss resonemanget. Vi lever i något slags förestållning om att kineserna ”trots allt har det ganska bra”, och pekar på det ökade materiella välstånd de åtnjutit sedan marknadsekonomiska reformer genomförts. Förvisso, den ökade handeln och den kraftigt stigande bruttonationalprodukten har förbättrat levnadsstandarden för hundratals miljoner människor, men systemet som sådant är inte hållbart. Det är i grunden giftigt och ruttet.
En kapitalistisk marknadsekonomi är ett moraliskt system baserat på respekten för individuella rättigheter. Det kinesiska systemet uppvisar inga sådana grundvalar. Det är lika mycket kommunism som förut, med den skillnaden att Kommunistpartiet märkt att det kan berika sig självt mer genom att tillåta och beskatta frivilliga transaktioner i större utsträckning.
Men det är knappast kreativitet, dynamik och skapande som präglar den kinesiska ekonomin. Kina är istället en uppiskad produktionsapparat med en mycket hög grad av centralisering. Knappast något av det som kännetecknar ett fritt samhälle finns i Kina: yttrandefrihet, fria val eller rättssäkerhet. Kommunistpartiet ser den ekonomiska utvecklingen som medel för att nå sina egna mål och för att kunna hävda sig på världsscenen, det egna folkets framgångar är ointressanta.
Att Kina kommer att dominera världen på grund av sin nuvarande utveckling är en naiv inställning. Är vi verkligen så blinda att vi gör samma misstag, återigen? Vi skådar och ser det massiva förtrycket med öppna ögon, vi läser dagligen om avrättningar, tortyr, fängslande av oppositionella, censur av internet och e-postscanning. Vi minns nedbrända internetcaféer, tvångsförflyttningar i samband med OS, expropriering av egendom för dammbyggen, tillslagen mot Falun Gong osv. Systemet är ruttet och korrupt inifrån, och våldet slår godtyckligt mot allt och alla. Desperation, angiveri och mutor präglar byråkratin, rädsla präglar befolkningen. Lägg till detta kraftigt underblåsta etniska motsättningar, regionala konflikter och lokala uppror som slås ned på löpande band i kombination med en allt mer hätsk utrikespolitik och en vittrande, aggressiv granne i norr…
Jag kan fortsätta, men slutsatsen är uppenbar: Kina, i sin nuvarande form, är ett våldssystem som kommer att kollapsa. Vi har sett det förut, och vi vet varför så sker. Kollektivism, oavsett form, är en självförstörande kraft som långsamt gnager sig själv inifrån och ut till sin plötsliga, implosiva kollaps. Exakt hur det kommer att ske – genom uppror, krig eller ekonomiskt sammanbrott – kan vi bara spekulera kring. Och vad som kommer därefter – en fri republik såsom vid USA:s födelse eller en krigisk oljeoligarki som efter Sovjetunionen – återstår att se.
Jonas Sigedal
GERMANIA 
Lysande. Tål att utvecklas, men tanken är klar och tydlig. Svindlande ögonöppnande faktiskt.
Intressant inlägg och du har rätt i mycket av det du skriver. Men som sinofil och ständig pessimist får jag väl ge mig in i diskussionen. 🙂
Jag tror snarare att det är naivt att hoppas på att det kinesiska systemet bara kommer att kollapsa, likt av en naturlag. Att jämföra dagens Kina med 80- och 90-talens Sovjetunionen är heller inte riktigt relevant. Kina är i dag en tämligen välutvecklad marknadsekonomi jämfört med vad Sovjetunionen var vid dess fall. Det kommer att bli svårt för resten av den demokratiska världen att konkurrera med Kina när den kinesiska ledningen inte bara ha världens största arbetsstyrka utan också kan tvinga fram produktionsförändringar närhelst de vill, utan att ta hänsyn till vad människor tycker. Nu ska visserligen understrykas att inte heller det kinesiska styret är immunt mot protester, Beijing är ständigt oroligt för ”social oro” och korruptionen som du nämner är en ständig orsak till protester och upprördhet (som vad jag förstår främst riktas mot lokala partipampar).
Att våldet ”slår godtyckligt mot allt och alla” är inte heller riktigt korrekt. Våld, censur och annat förtryck drabbar den som öppet opponerar sig. Det är således långtifrån godtyckligt utan drabbar dem som på något sätt anses utgöra ett hot mot makten i Beijing. Risken som jag ser är att den kapitalistiska kommandoekonomi som Kina i dag är, visar sig vara betydligt effektivare än våra västerländska demokratier. Jag håller med om att det på ett långsiktigt plan inte BÖR vara hållbart. Men samtidigt är Kina ett bevis för att ekonomisk utveckling och ekonomiska rättigheter inte automatiskt behöver leda till politiska rättigheter.
Nu handlar ditt inlägg inte om Kinas utveckling rent historiskt, men vi måste ändå ha denna i bakhuvudet hela tiden. Vi tittar i dag på Kina som en grym diktatur inom vilken visst ekonomiskt välstånd råder, fortfarande huvudsakligen i de större städerna. Vi upprörs över bristande press- och yttrandefrihet och censur. Men frågar du en medelålders kines om hur livet är, kommer hon eller han att säga att det är otroligt mycket bättre än tidigare. De jämför med tiden under Mao, då Kina närmast kunde jämföras med dagens Nordkorea. I dag har kineserna oerhört mycket större frihet än för 30 år sedan. Jag hoppas att vi om ytterligare 30 år kan säga att utvecklingen har fortsatt i rätt riktning. Men vi måste vara medvetna om att det kommer att ta tid och det finns egentligen ingen anledning att tro att Kina skulle bli en kopia av våra västerländska demokratier.
Att påstå att Kina står för ”lika mycket kommunism som förut” anser jag vara felaktigt. Jag ser rätt lite kommunism i Kina i dag, i synnerhet om vi jämför med tiden under Mao då målet verkligen var det socialistiska samhället, då en stor del av arbetet avsattes för politiskt arbete. I dag är det huvudsakligen retorik (det var det redan under Deng Xiaoping) för att hålla skenet uppe för KKP (som väl i dag borde kunna döpas om till Kinas Kapitalistiska Parti…). Allt handlar om att hålla partiet kvar vid makten. Men så fungerar ju alla diktaturer.
Tack för insiktsfulla kommentarer. Nej, givetvis är inte jämförelsen med Sovjet helt och hållet glasklar på varje punkt, men likheterna är större än olikheterna, och det är dessa som kommer att leda till fördärvet. Men låt mig utveckla några punkter.
I takt med att Kina utvecklas ekonomiskt så måste statsapparaten ständigt rusta sig mäktigare mot sina medborgare, det blir ett slags kapprustning som måste sluta vid någon tipping point. Arbetet som kommer att krävas från partiledningen för att upprätthålla censur, eller för att kunna ”tvinga fram produktionsförändringar”, som du skriver, blir mer och mer omfattande.
Att den ”kapitalistiska kommandoekonomi som Kina är idag, visar sig vara betydligt effektivare än våra västerländska demokratier”, är helt enkelt en felaktig slutsats i min mening. Inte minst Hayek har logiskt bevisat hur en centraliserad produktion aldrig, per definition, kan vara vara mer effektiv än marknader. Prissystemet skapar sådana enorma mängder information att det saknar motstycke. Misstaget som görs, när Kina betraktas som framgångsrikt, är att kolla på den ekonomiska utvecklingen, och dra fel slutsatser om dess orsaker. Utvecklingen beror givetvis på sådana reformer som alltid gjort länder rika, såsom marknadsliberaliseringar, men knappast på åsiktsförtryck eller censur. Det är också ett misstag att se det som att kineserna åtnjuter ekonomiska rättigheter i någon större utsträckning. Till viss del gör de självklart det, men nog exproprieras egendom om det passar någon storslagen plan, och nog finns inget som skulle hindra ledningen att göra detta i en utsträckning som passar den. Som jag skrev i inlägget så tillåts utvecklingen främst för att den gynnar partiet, och det är detta villkor som kommer att avgöra utvecklingen.
Kina är heller inget bevis på att kapitalism kan kombineras med avsaknad av politiska rättigheter, ty en kapitalism utan exempelvis yttrandefrihet är knappast en kapitalism. Rättigheterna är bara olika tillämpningar av en och samma rättighet, rätten till liv. Den kinesiska statsledningen har skapat en ventil genom vilken frihetstörsten kan ånga, och nog ser vi enorma förändringar. Men Kina är fortfarande väldigt fattigt, och ett system med tankekontroll och åsiktsförtryck kommer aldrig att kunna fortsätta ta ekonomin till nya höjder, ett sådant system kan aldrig skapa den dynamik och det utvecklingsklimat som krävs. Enbart fria människor i frivillig samverkan kan skapa innovation och generera nya idéer, och detta fordrar respekt för rättigheter på alla plan. Än så länge kan de hålla igång en produktionsapparat, men frågan är hur långt den räcker.
Med ”lika mycket kommunism som förut” avsåg jag helt enkelt diktaturen. Alla diktaturer måste åstadkomma en ”statsgynnande” utveckling. Antingen gör man som i Kina, och ökar sina intäkter, eller så gör man som i Zimbabwe, och svälter sitt folk. Båda är dock undergångsrecept. När man lägger imperiedrömmarna till den kinesiska agendan så ökar dock risken för en plötslig kollaps enormt.
Historien får visa utgången, och givetvis kan vi hoppas att det blir smärtfritt och utvecklas steg för steg mot ökad frihet.
Tack för intressant svar!
Att den kinesiska kapitalistiska kommandoekonomin är mer effektiv än våra västerländska demokratier var inte en slutsats utan snarare en farhåga jag framförde. Oavsett vad Hayek säger är det ett faktum att västvärlden ser med oro på Kinas växande ekonomiska styrka. Kina kan klara stora kriser på ett sätt som kanske inget annat land kan tack vare 1) sina enorma resurser i mänskligt kapital och 2) sitt starka styre. Även om det finns tvivel om att den 6-9-procentiga kinesiska tillväxten under krisen är ”verklig”, är det nog otvivelaktigt så att en stat med stark kontroll OCH stora mänskliga resurser har bättre förutsättningar att tackla kriser än våra västliga demokratier där vi kan avsätta våra politiker, kräva nyval och överklaga beslut hela vägen till Europadomstolen. Det betyder naturligtvis inte på något vis att jag hyllar det kinesiska styrelseskicket, jag konstaterar endast dess fördelar ur effektivitetssynpunkt och ber en stilla bön om att det inte kommer att få andra delar av världen att närma sig det.
Kina befinner sig i en rasande snabb catch up-fas. Tillväxten kommer inte att vara så här hög i all evighet, utveckling är ingen naturlag. Men det finns fortfarande många liberaliseringar kvar att göra innan partiet känner sig tvingat att släppa på den politiska kontrollen (eller sätta hårt mot hårt). Det kinesiska arbetslivet är exempelvis väldigt byråkratiserat, något som utländska investerare och affärsmän blir varse på plats. Här finns mycket att göra för att underlätta företagande. Vi ska också minnas stärkandet av den privata äganderätten som har genomförts och, såvitt jag har förstått det, inneburit att människor i högre grad än tidigare kan äga sina egna bostäder OCH sin egen mark.
”Enbart fria människor i frivillig samverkan kan skapa innovation och generera nya idéer.” Det låter ju jättevackert, men tyvärr motbevisas du av historien. Om vi ska hålla oss kvar vid just Kina var ”landet” framträdande på många områden innan det ens var ett land och innan Sverige ens var påtänkt. För över tvåtusen år sedan skapades det rostfria stålet i Kina, exempelvis. Andra välkända uppfinningar är som bekant kompassen, papperet, krutet och tryckkonsten (och sist men inte minst glassen!). Tyskland var en framstående industrination under Hitler och blev bland annat världsledande inom cancerforskningen. Exemplen är säkerligen många fler. Personlig frihet har således väldigt lite med viljan att generera nya idéer att göra, åtminstone om vi ska använda en historisk backspegel. Inte heller detta är något argument mot frihet, givetvis. Jag skulle heller inte lägga några moraliska värderingar i begreppet ”kapitalism”. Kapitalism har i mina ögon inget med yttrandefrihet att göra, det handlar ju bara i korthet om att privata aktörer bestämmer produktion och prissättning. Det är därför fullt möjligt med en kapitalistisk diktatur, som Kina.
Inlägget har rubriken ”Kina kommer att kollapsa” och det tror jag varken är en realistisk eller önskvärd utgång. Jag tror på reformer och jag tror att partiet kommer att genomföra sådana steg för steg under de kommande decennierna. Inte för att det nödvändigtvis VILL utan för att det måste. I detta ligger givetvis också mycket förhoppningar från min sida, men jag har svårt att se vad som skulle få hela detta jätteland att ”kollapsa”. Etniskt inbördeskrig? Onekligen finns stora etniska spänningar i ett flertal områden och det är föga förvånande med tanke på att landet har hela 56 folkgrupper. Men jag tror inte på någon kollaps. Det är heller inte önskvärt. Kaos i Kina är nog det sista vi vill se. Jag tror att vi kommer att få se stegvisa demokratiska reformer under de kommande 20-30 åren. Den som lever får se!
Bara en liten fundering: Tyskland kollapsade tämligen plötsligt, kan en oinitierad bedömare tycka…
…och Kina var knappast någon ledande nation de senaste 500 åren, vilket med tanke på deras position ”för 2000 år sedan” säger något om uthålligheten i deras styrmetoder.
Att jämföra styret av och förutsättningarna i Mittens rike för 500 år sedan med landet i dag gör nog ingen särskilt mycket klokare… Med det tidsperspektivet hamnar inte heller USA i någon smickrande dager eftersom nationen bara är drygt 200 år gammal. Regimerna i både Tyskland och Japan kollapsade, ja. Men gör då i stället jämförelsen med om hela Europa skulle kollapsa. Eller USA.
Efter att ha sett bilder från USA hur horder av rödnackar står utanför Vita huset och skriker: ”nästa gång kommer vi inte obeväpnade”, så får jag en kuslig föraning om att Kina inte är den stormakt som spricker först!