Kyss läderskon

”Mycket märkligt pågår även i detta vårt hemland moder Ryssland, men nu har vi i alla fall fått jobb med oföränderlig lön, vilket ju är bra i detta inflationens rike. Det är tur att man har några matkuponger kvar och vet var man kan få tag på billiga lök- och rödbetssäckar så att man kanomsätta sina infaltionshotade avlöning i verkligt värde. Häromdagen sålde jag faktiskt min guldtand för fyrtio kilo fin potatis, av vad återstår tre kilo efter diverse tunga mutor och skatt till lägerintendenterna,” sade Ivans kamrat, Kamrat 645b. ”Ja”, svarade den muntre Ivan, och gjorde en mycket välbehövlig åkarbrasa och tittade ut i den kalla, sibiriska adventsnatten. ”Hur kallt är det inatt, förresten?” ”Jag vet inte”, svarade Kamrat 645b, ”termometern frös sönder igår natt av kylan, så temperaturen torde understiga de femtofyra minusgrader den då vittnade om. ”Attans”, svarade Ivan och betraktade den malätna, lappade gamla tunika han använde som arbetsplagg och skydd mot kylan. ”Gud vad jag längtar tills det socialistiska slutmålet uppfylls, så att vi äntligen kan återta vad bourgeosiien stulit från oss under århundradena. Det ska bli så härligt att få bära byxor och skor igen.” ”Jag tror att jag just frös fast”, sade Kamrat 645b, ”och det som snart är dags för inspektion här i lägret. Titta där kommer de!” I samma ögonblick kom en pansarvagn i rent silver rullande längs den breda lägerautostradan. Ivan och hans kamrat förstod att det inte var någon av de vanliga sadistiska gulagkommendanterna som kom för att förpesta deras vardag och ingjuta deras hjärtan med revolutions glöd, då dessa alltid frambars i koppartanks. De förstod att gästen måste vara någon av de främsta höjdarna från Moskva. Pansarvagnen stannade någon meter intill dem. Luckan öppnades och ett stort rödlynt huvud tittade ut. Det ångade omkring huvudet då den tjugofyragradiga luften i vagnen mötte den iskalla sibiriska kylan. Huvudet fortsatte att röra sig uppåt ur öppningen och den därtill tillhörande kroppen följde därefter. Stor var förvåningen hos de bägge kamraterna då de förstod att den de hade framför sig var imperiets andre man. ”Generalen!” sade de två proletärerna samfällt i kör. Detta var, som läsaren förstår, en av de tidigare trojkamedlemmarna, som lett den nya ryska revolutionen, men som nu avträtt sin makt till förmån Imperalissimo. Denne bar generalsmössa med rysk femuddig röd stjärna, med guldkant och svart brätte, en grön ordensbemängd rysk generalsuniform, spritröd ”revolutionär” näsa, Stalinmustasch, ögon som satt djupt i sina hålor, och ett glatt leende. Allt detta inramades i en ofantlig isbjörnsrock, helt vit, och som på intet sätt drabbats av den smuts som på senare tid täckte hela landet, i takt med att utvecklingen gick bakåt och kolkraften blivit allt viktigare. ”Kamrater!” sade han på amerikanskbruten ryska, samtidigt som en liten kopia av honom kom uppklättrandes ur bandvagnen och ställde sig jämte. Den var en gammal rysk cirkusdvärg, Pavlov, som Generalen hade fattat tycke för och vilken beundrade sin herres person och i allt försökte efterlikna denne, trots sin knappa meter i längd. Dvärgen hoppade ner från pansarvagnen (av silver som sagt), sprang fram till de två arbetarna och skrek: ”Så så, så så, arbetarsvin, kyss er befriares fötter nu, kråma er för Generalen!” Generalen hade under tiden under mycket möda klättrat ner från silvret och stod nu skrockande framför dem. Med armarna i sidan andades han vällustigt in den friska nattdoften. ”Vad är det ni bygger för något här då, mina kära barn?” frågade han, samtidigt som Ivan böjde sig framför honom och kysste de äkta läderstövlarna. Ivan hade inte sett något liknande på länge, då den här typen av onödig lyx bränts för några månaders på just Generalens anmodan, för att välkomna den nya, kärva socialisttiden. Samtidigt hördes dvärgen skrika: ”Arbetarsvin – knäböj för er General eller gör er skyldig till kontrarevolution.” Ivan såg nu att hans kamrat Kamrat 645b gärna hade gjort som han beordrades av den ettrige lille generalpastischen, men så inte kunde, på grund av att han nu var än mer fastfrusen än tidigare i den bistra tjälen. ”Kyss läderskon!” upprepade dvärgen och hötte hotfullt med sin långpipade silverrevolver. Kamrat 645b utbrast förtvivlat: ”Jag vill så gärna, mäster dvärg” sade han sa att det krasade i de frusna kinderna, ”men jag kan inte, ty jag har frusit fast! Kylan är revolutionens största fiende!” skrek han och ögonen glödde av vansinnig revolutionär glöd. Pavlov sade inte ett ord, men ögonen var desto vältaligare och avslöjade vad han ansåg om kylan som ett instrument för att få folk att arbeta. Han sköt utan vidare kamrat 645b i benet: ”Pang! Klirr!” lät det, när arbetarens ben sprack i tusen bitar under knät. ”Oj”, sade Kamrat 645b förvånat. Hans sensoriska nervsystem var sedan flera dagar satt ur funktion. ”Sluta nu att kyssa Rysslands enda läderstövelpar”, sade generalen till Ivan Romanov, ”och följ med mig in i min enkla rullande boning i silver, och guida mig under min fortsatta inspektion av er arbetsplats – detta exempel på socialismens slutgiltiga mål.” Ivan besveks något av att målen redan tydligen hade nåtts