Syndikatets riksmöte i Germania

Ett litet, men aktuellt, utdrag ur Germania, kapitel 6.

På våren kom direktiv från högsta ort att samla alla landets fackliga företrädare på distrikts- och skrånivå, för att diskutera möjligheterna att driva igenom ytterligare arbetstidsförkortningar, någonting man menade skulle innebära en öppning för alla de som ställts utanför arbetsmarknaden den senaste tiden, till följd av ”den klassiska arbetslöshet som storkapitalet forcerat i syfte att öka sin profit”, för att citera Ordförande. Herr Leijonmaahn bjöds in som hedersgäst till kongressen.

Kongressen hölls naturligtvis på Cirkus i Stockholm, och innan spektaklet skulle ta sin början formligen belamrades stora delar av Djurgården av T-Fordar, Rolls Royce-bilar, och droskor med kusk. De strävsamma och fromma fackföreningspamparna kom från hela landet, från gruvor och bruk, fabriksgolv och dockor, för att intellektuellt dryfta och lågmält resonera kring nationens prekära tillstånd.
Cirkus hade smyckats för att spegla stämningen inom rörelsen, och då inte minst fusionen mellan gammal och ny progressivitet. Ett stort porträtt av Ordförande med detaljer i lapis lazuli fungerade således som scenridå där det sträckte sig längs fondväggen bakom den stora estraden. Därtill seglade, medan man inmundigade aperitifen, en gigantisk röd stjärna i rubiner ett flertal gånger över folkhavet, vilket likt en man jublande kastade sina hattar inför denna hedervärda symbol för arbetarklassens strävsamma historia. De i luften flygande huvudbonaderna fick sällskap av en kavalkad av konfetti, scenfyrverkerier och ålderdomlig pyroteknik, samt salongsmusik som var så högljudd att den nära nog antog fysisk form.
Över hela läktaren låg i sin tur Sveriges alla fackpampar och svällde, jäste och bubblade. Samtliga var iförda konformatörsuppsydda cylinderhattar och stora svarta västar med guldknappar som spände över de fläskiga kråsen. Herrarna var faktiskt så feta och rödflossiga att herr Leijonmaahn skulle ha verkat vältränad och blek i jämförelse. Kragstärkta skjortor, fickur i guld, käppar i ebenholts – ja, arbetarklassen badade onekligen i överflöd där den halvlåg på sina divaner. I korrekt samklang upprepade den därtill en rad närmast sekteristiska mönster; hattar lyfte återigen mot taket och käppar stötte i golvet, allt i perfekt takt till den dånande musiken.
Ordförande, som storsint lämnat pappersarbetet och tremeterssängen i empirestil i Djursholm för att låta sin efterlängtade stämma slå ner på de starka, steg snart in genom huvudentrén, arm i arm med ingen mindre än allas vår Erfwin Leijonmaahn IV. De två hälsades på tillbörligt vis, och sorlet och musiken ebbade ut. Man var spänd av förväntan, och vem skulle inte vara det inför utsikten att höra några stycken klassisk talarkonst?
Rosslande och rökhostande sjönk de feta kropparna sålunda än djupare ner i sammeten, under tiden som champagne bars fram av kortkjolade, plusjobbande, lågknäpptbeblusade unga flickor från Syndikatets flickförbund, som fått glädjen och äran att bistå kongressen. Också belugakaviar ställdes fram i överfulla skålar tillsammans med gåslever och vaktelägg.  Det sörplades rytmiskt, girigt och förnöjt av ostron och languster längs de långa leden av ottomaner, samtidigt som talandet tog sin början. De välmående arbetsrättsivrarna skrockade förväntansfullt i kör, då feta cigarrer glödgades med cederträstickor, och de svällande fläskbergen insöp allt det livets goda de hade framför sig. De snöt sig, torkade pannan med silkesservett, och daskade flickorna på ändan när dessa plockade undan de nedgrisade silverfaten.
Ordförande klev upp på podiet och öppnade mötet, genom att i ett timslångt tal hylla det han åstadkommit under sina månader som organisations högste tupp. Genom hela anförandet varnade han mellan raderna alla som hade samröre med Partiet – fackets politiska gren som haft makten i landet sedan urminnes tider, ja, faktiskt så länge någon kunde minnas. Dessa hade i försiktiga antydningar framfört idéer kring sådana hädiska styggelser såsom flexiblare arbetsmarknad, lön efter kompetens, samt att Ordförandes egen boning inte skulle vara avdragsgill!
Efter att Ordförande talat sig varm om avdragsrätten även för sina manschettknappar i briljant, som blixtrade från scenen och gjorde övriga fackpampar rödare än vanligt av avund, påannonserade han hedersgästen, nämligen herremannen och den socialistiska sfärens samvete par excellence, Erfwin Leijonmaahn IV. Den som händelsevis inte hade sett honom sedan hans skörlevnad i Paris och London ett knappt år tidigare skulle ha förvånats, då han nu tycktes fullt samlad och nykter. Något han givetvis inte var, även om det alltså verkade så.
Denne orerade länge, länge, hela tiden i nyttjandet av samma högljudda tonfall och monotona malande, om vikten av höga fackliga avgifter, löntagarfonder och stärkt arbetsrätt, samt presenterade förslaget ”En angivningsman på varje arbetsplats!” Han talade vidare med emfas om kampens internationella mål, och om arbetarrörelsens solidariska broderskapsförbund över nationsgränserna, vilket syftade till att ”slutligen driva ut kapitalisterna i havet!”.

För fortsatt läsning, köp Germania, på Bokus eller Adlibris.

Jonas Sigedal

Annonser

0 Responses to “Syndikatets riksmöte i Germania”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Germania gavs ut 2008 på Hydra Förlag.

Germania är ett karaktärsdrivet, humoristiskt epos med liberal touche, en mörk satir som berättar om en tillvaro inte olik vår egen. I denna märkliga, skruvade värld sluter två forna antagonister en ohelig allians, och inget blir sig någonsin mer likt.

Den nyfikne kan avnjuta de första tre kapitlen här på bloggen: Läs direkt!


null


.
Germania på Bokus.
Germania på Adlibris.
Debutantporträtt med halva författarparet i SydSvenskan: Gör det ont när kroppar brister?

Sagt om Germania

"(Jag) kan garantera underhållande och bisarr läsning som överraskar, men som ändå känns märkligt bekant."

Johan Norberg, författare och globaliseringsvurmande tankesmed.


"För den som vill roa sig och lyssna till samhällssatir med liberala undertoner så finns Germania att lyssna till."

Fredrick Federley, centerpartistisk riksdagsledamot.


"Projekt av detta slag brukar aldrig överleva bakfyllan, men detta är ett undantag."

Andreas Bergh, nationalekonomisk fil dr och välfärdsforskare.


"Er bok är ett illa skrivet skämt som försvarar SSveriges (sic) utsugning av tredje världen."

Aporna, maoistisk bloggare.

Prenumerera på bloggen


%d bloggare gillar detta: