Det är dags för liberaler att inta kulturscenen

Nedan följer mitt examensarbete för Stureakademin, som behandlar populärkultur och liberalism. Det är mycket långt för att vara ett blogginlägg, men förhoppningsvis ska det vara värt besväret att läsa det.

– – –

Populärkultur och liberalism: Om socialismens dominans på kulturområdet – och de frihetliga strömningar som kämpar emot
Vänsterns dominans på kulturområdet är både djup och bred. Den spänner över hela registret: från självförhärligande Hollywooddemokrater, superhjältar som offrar sig för kollektivets bästa och onda vetenskapsmän som straffas för sanningssökande, via kampsångerna, festivalerna och demonstrationerna, till de alternativa teaterscenerna, den samhällskritiska poesin och ikonerna i den globala intelligentian. Kultur finns och skapas konstant, i det vardagliga samtalet eller i storproduktionerna. Tankar och idéer skapar strömningar och trender, som formar samhällsdebatten och diskussionen. Kulturen etablerar normer och institutioner för hur man ställer frågorna, hur man kritiserar samtidsfenomen och vilka spörsmål man lyfter. Strömningarna reproduceras i journalistiken, konsten och musiken, urvalet och belysningen av samhällsproblem påverkar samtalen i fikarummen på arbetsplatserna, och utgången av riksdagsval. Kulturen är en enormt kraftfull och komplex företeelse, till synes ogreppbar i sitt omfång men, faktiskt, möjlig att förstå och påverka. Liberaler har alltför länge skytt kulturens scener; det finns all anledning att inta dem.

Varje dag stöter vi på konkreta exempel på hur vänstern dominerar kulturen. Slå upp valfri teater- eller filmrecension i lika valfri dagstidnings kulturdel. Ord som ”avslöjande”, ”samhällskritisk” och ”djuplodande” eller formuleringar som ”lyfter på ett subtilt men starkt sätt fram samhällets orättvisor” innebär nästan garanterat att verkets andemening har en socialistisk utgångspunkt. Såsom ovan påtalats formar kulturen debatten underifrån, och etablerar begrepp och sätter den agenda som man sedan måste förhålla sig till. I en teaterrecension kommer således ”samhällskritisk” i allmänhet att betyda kritik mot kapitalism, i en politisk debatt kommer ”orättvisor” att betyda ekonomiska skillnader, oavsett dessa skillnaders karaktär och ursprung. ”Utförsäljning”, den term som används om avyttring av statligt ägda bolag, brukar ju annars användas om realisationsmässiga, närmast kaotiska lagertömningar. Exemplen är åtskilliga, och bortanför de mycket påtagliga begreppen ställs frågorna på ett visst sätt. Jämför ”Varför finns det så många fattiga i världen?” med ”Vad har möjliggjort den enorma fattigdomsminskning som pågått de senaste decennierna?”. Fattigdom är i båda fallen ämnet, men de frågor vi ställer kommer att påverka de svar vi får, analysens utgångspunkter kommer att påverka lösningarna som föreslås. Idédebatten och det politiska klimat är i slutändan avhängigt vad som är aktuellt, vad som berör de breda folklagren och vad som diskuteras på gatan. Det är här kulturen tar vid.

Utan att vi kanske är direkt medvetna om det, reproduceras och återföds vissa anti-liberala klichéer i populärkulturell produktion. Dessa är så djupt rotade hos oss att vi knappast ifrågasätter deras syfte eller funktion för vare sig berättelsens struktur eller budskap. Ta en sådan karaktär som ”den galne vetenskapsmannen”, som gång på gång lär oss att sökandet efter kunskap och sanning är farligt och kan straffa sig. Från Frankenstein (1818) till Terminator (1984), ständigt varnas det för nästa, paradigmskiftande teknologiska genombrott, som kommer att slå tillbaka mot oss människor, för att vi inte kan hejda oss i vårt sökande efter svar. Motreaktioner har givetvis förekommit i vågor, men framstegsfientligheten har fått nytt, närmast nyreligiöst bränsle i och med klimatdebatten. Förutom den seriösa, vetenskapliga diskussionen om växthuseffekten så sjuder det i folkhaven: väskdebatter, konsumtionskritik, globala koldioxidskatter, ekofascism och köpfria dagar – mer eller mindre extrema exempel på kulturella rörelser som drar i den stora växeln och skriker ut sin kritik mot den moderna civilisationen och vurmar för regleringar och en återgång till ”enklare” förhållanden. För vårt högmod kommer naturen att straffa oss: höjda vattennivåer i Waterworld (1995), en zombie-epidemi i Resident Evil (2002), extrema väderomslag i The Day After Tomorrow (2004) eller träd som utsöndrar dödliga gifter i The Happening (2008).

En annan karaktär som återföds gång på gång i populärkulturen är ”den onde företagsledaren”. Han (ja, det är oftast en man) tar sig lite olika uttryck men poängen är alltid det onda i girighet och ekonomiskt vinstintresse. Kanske personifieras den här rollpersonen bäst av Michael Douglas Gordon Gekko i Wall Street (1987); en antagonist som var stilbildande i både uttryck och sinnelag. Först och främst kan man ju tycka att det är högst märkligt att karaktären själv inte anser sig bidra eller skapa någonting av värde, utan säger sig bara flytta pengar, när han egentligen genomför en av de absolut viktigaste nyckelfunktionerna i den moderna finansiella ekonomin: allokeringen av ekonomiska resurser. De värden som produceras av finansmarknaderna varje dag är enorma, och alla sektorer av ekonomin är beroende av dem som sliter hund dag ut och dag in i bankpalats och på kreditinstitut och börsgolv. Ändå porträtteras dessa personer allt som oftast som skurkar, som utsugare, som några som de facto stjäl från andra. Nog finns en del ohederliga, insiderhandlande skurkar i paritet med Gordon Gekko på riktigt, men knappast utgör de den typiske medarbetaren på en bank.

Berättelser om superhjältar utgör däremot i vissa fall ett intressant mellanskikt. Ofta är hjälten och skurken två sidor av samma mynt: Individer med extraordinära krafter som använder dem för att göra ont eller gott. I den fenomenalt framgångsrika tv-serien Heroes (2006 och framåt) skildras hjältar och skurkar på alla nivåer. Vissa vill berätta om sina krafter, andra vill tysta dessa; vissa vill använda sina krafter till ont eller gott, andra vill bli av med sina. Onda och goda kan byta sida och deras krafter kan vara bra eller dåliga för dem själva eller omgivningen. Tråkigt nog återkommer ett välbekant tema: En av de få karaktärer som inte bär på superkrafter försöker att skaffa sig sådana genom att injicera en genförändrande substans i sitt blodomlopp. Han straffas av naturen med biverkningar som starkt för tankarna till Flugan (1958,1986) där en teleportprototyp av misstag sammansmälter en människa med en fluga.

Men varför dominerar vänstern kulturen? Varför måste hjälten vara självuppoffrande för att vara god? Varför straffas de vi har att tacka för så mycket, kapitalister och vetenskapsmän, med nidbilder och karikatyrer? Svaret måste antagligen sökas i socialismens natur och rötter. Socialism är en gräsrotsrörelse som varit beroende av organisering, och organiseringen har varit beroende av samhörighet. Ofta har denna samhörighet skapats i protest mot rådande ordningar; arbetare har vänt sig mot kapitalister, fackföreningar mot styrelser. I proteströrelser, särskilt sådana med många ingående medlemmar, skapas stämningar, känslor och tillhörighet. Socialismens idé gör därtill oundvikligen politik av allting, från ekonomi, rättsväsende och försvar till mänskliga relationer, klädstil och frukostvanor. Att kulturskapande fångas upp här är så gott som självklart. Allting interagerar, och hjälps på traven av socialismens revolutionära, utopiska natur – förr eller senare kommer kampsångerna som innehåller lika mycket realpolitik som kärlek, snart skummar de samhällsomstörtande rörelserna och producerar diktsamlingen som kopplar ihop kvinnans frigörelse med kvoterad föräldraförsäkring. Det diffusa blir konkret, och underifrån och upp färgas konsterna och trenderna av vilka frågor som lyfts, och hur dessa lyfts. Politik är för socialisten allting från budgetpropositionen till tallriksmodellen.

För liberalen utgörs politik av nattväktarstaten och kanske lite därtill – kulturdepartementet vill man ju lägga ner. Musik, konst, film och böcker konsumerar man gärna, men dessa skapas väl av tonsättare, konstnärer, regissörer och författare? Politiker ägnar sig åt politik, kulturskapare åt kultur. En konstnär kan såklart ha liberala värderingar, men sammankopplingen mellan den breda mellanvänsterrörelsen och bilden av en konstnär finns ändå där, och påverkar såklart vilka som söker sig till de estetiska disciplinerna, och utforskar sina talanger inom de områdena.

Därtill finns en förklaring också i kulturens natur. Som fenomen utgör kultur en motreaktion mot det rådande, och i de stora dragen är den västerländska kulturen präglad av liberalism. Vi har yttrandefrihet, äganderätt och politisk demokrati, marknadsekonomi och fria medier. Att denna liberala grund uppblandats med välfärdsstater och fördelningssystem förändrar inte det faktum att en motreaktion troligen kommer att domineras av vänstern.

Men samtidigt är ju både populärkultur och smalare kultur liberal åtminstone i form, om inte i uttryck. Fritt skapande och kreativitet, ifrågasättande och frivilligt utbyte – även om den stora motreaktionen kommer att vara socialistisk så kan man tycka att lite fler liberalt sinnade borde ha blivit stora namn inom estetik och på scenerna. Det råder nämligen knappast brist på känslor, kufighet och kreativitet i den breda frihetliga rörelsen. Troligen vore det ingen vild gissning att anta att det bland liberaler finns fler underliga personer med märkliga specialintressen och talanger än i många andra rörelser. Släng till exempel in en frågeställning om barns rättigheter bland några liberaler och diskussionen börjar genast spira.

Liberalismen tycks sjuda av närmast revolutionär kreativitet, och en vilja att uttrycka denna i de mest skiftande former. Men är det verkligen så illa att denna bubblande kreativitet bara genererar roliga idéer för inbördes beundran, och aldrig sprutar ut i de kanaler som når den breda massan? Här finns personer som försvarar vapeninnehav, bruk av tunga droger, som vill riva ner konkurrenslagstiftning, avskaffa kungahuset, öppna gränserna, tillåta prostitution, skrota alla myndigheter och riva ner välfärdsstaten – och de försvarar positionerna med eldighet och passion, med en fast övertygelse om människans skaparkraft och förmåga. I alla fall syns denna ideologiska glöd i en diskussion om värnskatten efter några glas vin. Eller på något högakademiskt seminarium för likasinnade där äganderätten härleds ur naturtillståndet fram på småtimmarna. Kanske diskuteras också nattväktarstatens teoretiska grundvalar i någon tankesmedjas korridorer. Men tar det verkligen slut där? Blir produkten av all talang blott en pamflett om plattskattens förträfflighet? Vem skriver sångerna, dikterna eller gör filmerna med liberal tematik? Vem överför sitt nationalekonomiska arbete om förmögenhetsbildning till en spännande roman eller en sedelärande novell? Var är festivalerna, kändisarna, artisterna och konstnärerna som når ut och ställer frågorna och gör analysen utifrån liberala premisser? De finns, ja, men den dynamik som den liberala rörelsen uppvisar i så många andra sammanhang har all potential att kanaliseras på nya sätt, och därigenom nå nya grupper.

Som tur var finns det faktiskt utmärkta exempel på framgångsrik, liberal populärkultur. Det allra tydligaste exemplet på sådan populärkultur med äkta liberala undertoner – och övertoner – är nog den amerikanska, tecknade tv-serien South Park (1997 och framåt). Vi finner här en produktion som slagit an oerhört brett, som använder humorn som vapen, som – på riktigt – sparkar åt alla håll och som ofta återvänder till en frihetlig kärna om varför det är sunt och riktigt att låta folk leva sina liv såsom de önskar, så länge de inte inkräktar på denna frihet för andra. South Park driver dessa frågor förvånande principiellt, och lyckas gång på gång vända på perspektivet och lägga fram sin tes i en synnerligen underhållande förpackning. I ett avsnitt införskaffar alla karaktärer hybridbilar, vilka dock visar sig ge upphov till en ny typ av förorening istället för smog, nämligen smug (egenkär på svenska) härrörande från den självförhärligande stolthet som kommer att prägla innehavarna av hybridbilar. I en annan episod utpekas den amerikanska anti-rök-lobbyn som villiga mördare, då de avser att ta livet av en av huvudkaraktärerna för att fabricera bevis för att passiv rökning dödar. I ett avsnitt får vi pedagogiskt förklarat för oss att det finns stora fördelar med multinationella bolag och kedjor, då ett ”Harbucks”-café etablerar sig i den ort i vilken serien utspelar sig. Trey Parker och Matt Stone, skaparna av South Park, beskrivs ofta som libertarianer, och Stone själv summerar det nog tydligast: ”I hate conservatives, but I really fucking hate liberals.”

Givetvis återfinns också i denna serie galna vetenskapsmän, men snarare som ofrånkomliga, komiska attribut än som bärare av någon filosofisk tes. Storföretagen får sig också en släng ibland såklart, något som dock enbart bidrar till seriens trovärdighet som en som faktiskt angriper allt och alla, utifrån grundläggande premisser. Att en kapitalist är ond behöver inte betyda att kapitalismen är ond.

De amerikanska komikerna Penn & Teller utgör också exempel på två tvättäkta liberaler som med passion och glöd framför sina åsikter, med färgstarka och intressanta exempel. I sitt program Bullshit! (2003 och framåt) hoppar de på och vederlägger alltifrån förträffligheten med magnetterapi, kristaller och tarotkort, till att angripa sopsorteringens eller narkotikaförbudets förtjänster. De utgör en härlig vitamininjektion i ett medielandskap som i sin miljörapportering präglas av politisk korrekthet och stor likriktning. Därtill drar de sig inte för att ge välförtjänta, rejäla kängor åt religiösa ledare och samfund.

Ett exempel från vita dukens storfilmer som faktiskt framställer finansbranschen i bättre dager än vad man är van vid är The Pursuit of Happyness (2006) – titeln är medvetet felstavad. Will Smith skildrar hur Chris Gardner ger sig ut på en – slutligen – fruktsam resa, och gör en strålande karriär samtidigt som han utvecklas som person och blir en bättre far åt sin son. Det skulle ha kunnat bli en sådan där sliskig framgångssaga, särskilt som den är baserad på en verklig historia, men istället levereras ett enkelt budskap om hur, och att, man kan förändra sin egen situation med hårt arbete och med hängivenhet. Den mottogs väl av såväl kritiker som publik.

Av alla de filmatiseringar som gjorts av diverse serietidningar utmärker sig framförallt The Dark Knight (2008) och Iron Man (2008). De respektive superhjältarna (Batman och Iron Man) är ekonomiskt oberoende, framgångsrika affärsmän utan superkrafter, som slåss mot terrorister, kaos och anarki med hjälp av nydanande teknologi och av egen vilja. De gör det för att förverkliga sig själva och för att skapa mening i sina liv; de har påtagit sig hjälterollen för att kämpa mot våld och förstörelse.

Att Hollywood, och särskilt amerikanska filmer och tv-serier, återkommer i skildringen är ingen slump. De är de breda populärkulturella giganterna också här i Sverige, och skildrar såklart de verkligt stora strömningarna och trenderna globalt. Det finns icke desto mindre exempel på film med liberala undertoner från andra länder. Från Tyskland kom den politiska komedin Good Bye Lenin! (2003) som skildrar livet i Östtyskland på ett lite udda och absurt sätt, och The Lives of Others (2006) om övervakning, förhörsmetoder och maktspel i samma land.

Alla utgör de exempel på hur man faktiskt kan kanalisera sin ideologiska passion, sina idéer och sin politiska mission i medier som når ut till de breda folklagren, och hur man på så sätt kan bidra till en bättre jordmån för idédebatt med liberala utgångspunkter. Men beträffande inhemsk kultur ser det nog ännu sämre ut för frihetstörstaren än i fråga om amerikansk. Liberaler har en tendens att börja i slutet – som att lansera de nationalekonomiska argumenten för hur arbetsrätten påverkar arbetskraftens rörlighet. Det är givetvis en viktig debatt att ta, men utanför riksdagens kammare, och utanför de politiska ungdomsförbundens halvsekteristiska årsmöten, så sjuder en engagerande, underifrån strömmande kulturell kraft, som talar till våra känslor och till våra hjärtan. På detta område har vänstern nästan lyckats etablera ett monopol. Var är liberalerna här, med karikatyrteckningar av fackpampar som spelar bort medlemmarnas pengar och går på porrklubb? Med sånger om det lustfyllda i att göra rätt för sig, att slå sig fri från beroende och leva på sin egen lön och bli självständig? Med allvarsamma berättelser om hur statens kontroll över varje aspekt av mänskligt liv faktiskt är skadlig, må så vara att staten i fråga är demokratiskt vald? Livsglädjen och idén om frihet går utanför politiken; liberaler kan också söka sig utanför skattesatser och lagstiftning, och börja utforska kulturen. Det blir inte trovärdigt när en liberal menar att kultur inte är viktigt, samtidigt som samme person med iver läser Ayn Rand och ger bort Och världen skälvde till halva bekantskapskretsen.

Måhända kan det uppfattas som att den breda penseln kommit fram i beskrivningen av liberal kultur. Dominerar verkligen vänstern så totalt? Både ja och nej, självklart finns också i Sverige bra exempel. Vi har Magnus Betnér, som brukar säga att man faktiskt kan vara för ekonomisk frihet och personlig frihet på samma gång. Vi har Alexander Bard, som kombinerar någon underlig mysticism med liberalism, drogromantik och säregna nöjesframträdanden. Och vi har Isabella Lund, den lyckliga horan som skakade om hela vår trygga tillvaro genom att ifrågasätta om prostitution överhuvudtaget behövde vara något dåligt.

Det finns faktiskt vissa kulturyttringar som brukar – åtminstone med lite god vilja – förknippas med liberalismen. Science fiction är ett sådant fenomen – och det är föga märkligt: Genren bär på alla förutsättningar för att vara populärt hos liberaler; den bubblar av teknikoptimism och en härlig eskapism (ofta resor till andra världar). Framtidens frihetslöften har något mycket lockande över sig, och här är nog Star Trek den klarast lysande stjärnan på den liberala sci-fi-himlen. Givetvis är serien väl sedd också bland andra politiska grupperingar, och bland opolitiska individer likväl, men få serier brukar diskuteras och utgöra föremål för sådan fascination bland frihetsvänner som just Star Trek. Den utspelar sig i en bestämd tidpunkt i framtiden, där det ekonomiska välståndet i princip undanröjt behovet av mänskligt arbete, och där den tekniska utvecklingen möjliggjort intergalaktiska rymdresor. Mänskligheten ägnar sin tid åt att utveckla talanger, utforska nya världar, finna sig själva och ständigt inhämta ny kunskap. Ja, är inte detta en frihetsdröm, så säg? Men det finns någonting annat i hela undertonen som skiljer sig från det vi så ofta får se: vetenskapsmän är hjältar, de som vågar pröva nya vägar belönas och den ekonomiska och tekniska utvecklingen har skänkt oss en framtida utopi snarare än en dystopi. Det är en framtid utan krig, svält, rasism och fördomar. Idén om att framtiden skall vara lockande och spännande snarare än hotande och mörk stämmer väl med liberalens syn på utveckling och mänsklig förmåga. Science fiction har också den där nördigheten över sig som många frihetsvänner av någon anledning tycks lockas av.

Liberaler har mycket arbete framför sig om de vill inta den populärkulturella kommandohöjden. Men hur skall man gå tillväga, förutom att faktiskt agera och skapa något istället för att bara beklaga sig över fenomenet? Först och främst kan liberaler bli bättre på att uppmuntra och sprida den kultur som faktiskt skapas. Man kan ge sig in i debatten, kritisera film och litteratur med liberala glasögon och visa på motbilder som sjunger ens egens livsåskådnings lov. Ofta anmärks det inte på karaktärer som ”den galne vetenskapsmannen”, vi tar dem för givna, men ett lugnt och sakligt påpekande för vänner och bekanta höjer med stor sannolikhet medvetandet och möjliggör kritiskt tänkande från ett nytt håll. Lyft fram det liberala budskapet i en bok du nyligen läst, kritisera de socialistiska utgångspunkterna i en pjäs du ser på Dramaten.

Vidare finns mycket att lära av den redan etablerade populärkulturen. Hur når man fram? Hur bäddar man in ett budskap? Hur kopplar man ihop känslor med filosofi och politik? Här är det viktigt att utkämpa rätt strider, att lyfta rätt frågor. Undvik värnskatten, och hoppa på förmynderi istället. Förmynderi, i alla dess former, förenar konservativa och socialistiska element; liberalen står här som ensam försvarare för individuell frihet. Att kämpa emot förmynderi är att kämpa emot etablerade eliter och makthavare, att föra den folkliga talan och att slåss för vanliga människors vardag. Att slå an med känslor och saklighet på samma gång när man talar om den klåfingriga alkohollagstiftningen är ingen större konst, och därifrån är steget inte långt till att attackera liberalismens ärkefiende: Folkhälsoinstitutet. Steget från förmynderikritik i den lilla skalan till många andra frågor är faktiskt ofta också det ganska kort. För nog finns förmyndar- och översittartendenser i klimatdebatten och i diskussionen om privat sjukvård – ja, i hart när alla politiska diskussioner om man så vill.

Och om man har någonting att vara emot, som är känsloladdat och bär på kulturell potential, så är det bra att ha någonting att vara för. Den liberala livsglädjen, i kombinationen med framstegsoptimismen, omnämndes ovan som en förklaring till science fictionens popularitet. Men det handlar inte bara om att vurma för framsteg, utan att faktiskt synliggöra de verkliga framsteg som görs, hela tiden, omkring oss. Om man höjer blicken lite finns det mängder av människor som gör klassresor och har mycket intressanta liv att redogöra för, det finns forskning på alla fält som ständigt förbättrar våra liv och utsikterna om en ljusare morgondag, det finns tillväxt, filantropi och minskande fattigdom. Det skulle i sanning vara en kulturell gärning att få fler att förundras över teknologisk utveckling; lockar inte Large Hadron Collider och materiens innersta hemligheter till poesi, så säg?

Ett verktyg för kulturell opinionsbildning som förtjänar ett särskilt omnämnande är humor. Det är alltså ingen slump att South Park är framgångsrikt; folk tittar i första hand för komiken, men då och då får de sig en tankeställare. Att lyckas koppla ihop en idé eller en politisk fråga med något så positivt som skratt är oerhört effektivt. Det kan röra sig om att göra sina egna idéer mer lustfyllda, eller att svärta ner motståndarens världsbild med svart negationskomik. Självironi är också oerhört kraftfullt – allting är inte blodigt allvar.

Mycket har trots allt åstadkommits genom åren. Särskilt i Sverige är detta anmärkningsvärt, där statlig kulturpolitik skapat en statskramande kulturscen, och byggt upp en informell allians mellan exempelvis söndersubventionerade operahus och kulturdepartement. Men i denna framställning har fokus legat på populärkulturen, som är långt mer kommersiell och långt mindre bidragsberoende än sina smalare fränder. Vi har dock några stolta segrar att se tillbaka på; ordet frihet är faktiskt fortfarande liberalismens. Glöm inte det.

Jonas Sigedal

Annonser

3 Responses to “Det är dags för liberaler att inta kulturscenen”


  1. 1 Olle december 8, 2008 kl. 2:19 f m

    Det är ett välformulerat examensarbete som berör mig djupt. Jag har själv de senaste åren burit många liknande tankegångar, om än inte lika utvecklade, om kulturens och ordens kraft.
    Jag själv, när väl skrivlusten infaller sig igen, kommer stå stolt för mina värderingar och kärlek till livet – vare sig det sker genom artiklar eller poesi.

  2. 2 Jonas Sigedal december 9, 2008 kl. 7:23 e m

    Man tackar! Ja, jag är rätt nöjd med helheten. Jag önskar dig lycka till med artiklar och dikter, och uppmuntrar till fortsatt skapande!

  3. 3 Magnus december 21, 2008 kl. 12:50 f m

    Verkligen intressant! Får jag komma med ett förslag på vidare läsning om girighet och ekonomiskt vinstintresse?

    Jag läste nyligen antologin Vinst, utgiven av Ersta diakoni och Verbum Förlag, i vilken en rad olika författare problematiserar begreppet vinst. Man försöker bland annat definiera skillnaden på vinstintresse och girighet. Rekommenderas varmt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Germania gavs ut 2008 på Hydra Förlag.

Germania är ett karaktärsdrivet, humoristiskt epos med liberal touche, en mörk satir som berättar om en tillvaro inte olik vår egen. I denna märkliga, skruvade värld sluter två forna antagonister en ohelig allians, och inget blir sig någonsin mer likt.

Den nyfikne kan avnjuta de första tre kapitlen här på bloggen: Läs direkt!


null


.
Germania på Bokus.
Germania på Adlibris.
Debutantporträtt med halva författarparet i SydSvenskan: Gör det ont när kroppar brister?

Sagt om Germania

"(Jag) kan garantera underhållande och bisarr läsning som överraskar, men som ändå känns märkligt bekant."

Johan Norberg, författare och globaliseringsvurmande tankesmed.


"För den som vill roa sig och lyssna till samhällssatir med liberala undertoner så finns Germania att lyssna till."

Fredrick Federley, centerpartistisk riksdagsledamot.


"Projekt av detta slag brukar aldrig överleva bakfyllan, men detta är ett undantag."

Andreas Bergh, nationalekonomisk fil dr och välfärdsforskare.


"Er bok är ett illa skrivet skämt som försvarar SSveriges (sic) utsugning av tredje världen."

Aporna, maoistisk bloggare.

Prenumerera på bloggen


%d bloggare gillar detta: