Följ valet direkt från New York

Nu, när manuset till Germania slutligen inlämnats, och vardagen ter sig mer normal än på länge, lämnar undertecknad sina plikter här i Sverige för två veckors förlustelser i Förenta Staterna. Eller, nåja, förlustelser är det inte helt och hållet, jag åker inom ramen för Stureakademin med ett antal glada liberaler. Några av oss har dock beslutat att åka lite tidigare, och var med på Manhattan under valets slutskede. Jag kommer löpande att blogga och rapportera från New York, och försöka fånga stämningarna där. Nu vet vi ju alla att Manhattan inte direkt representerar ett snitt av den amerikanska befolkningen, men eftersom Obama ser ut att gå till seger så kanske man får vara på en glad plats under Election Day.

Här nedan kan ni ta del av en artikel jag skrev för eminenta Nyliberalen, där jag gör det libertarianska caset för Barack Obama.

Libertarianer för Obama?

Libertarianen drar inte – eller bör i varje fall inte dra – någon gräns mellan personlig och ekonomisk frihet. Det kapitalistiska systemet är resultatet av fria människor i frivillig samverkan, och är det ekonomiska uttrycket för mänsklig aktivitet. Det är denna aktivitet som är rättighetsbaserad, härledd ur orubbliga principer som vi i slutändan leder ner till en enda rättighet: rätten till liv.
Denna råttighet förgrenar sig i olika tillämpningar – frihetsidén blir komplex och mångdimensionell, samtidigt som politiken i sitt dagliga värv kommer att handla inte om principer utan snarare om marginella justeringar i redan etablerade system. Det är dessa förändringar, och åt vilket håll de drar, som man bör undersöka då man skapar sig en helhetsbild av de bägge amerikanska presidentkandidaternas frihetlighet.
När nu Ron Paul, många libertarianers favoritkandidat, försvann, så kommer denna icke betydelselösa grupp att söka sig (om de nu går och röstar) till något av de två andra alternativen. Amerikanska libertarianer är av hävd och övertygelse partiillojala, beteckningar spelar för dem mindre roll än politikens faktiska innehåll och färdriktning – en hållning som säkerligen också delas av svenska nyliberaler.
Svenska nyliberaler verkar dock i regel stödja John McCain nu när valrörelsen drar igång. Ofta är detta säkerligen genomtänkt, men denna artikel avser att lyfta fram och belysa Barack Obamas mer frihetliga sidor – inte som en hyllning, men som ett försök att komplicera amerikansk politik och alla de sidor som spelar in. För den fråga som är intressant för en nyliberal borde ju vara: Vilken kandidat ökar friheten mest? (Alternativt minskar den minst…)

Den amerikanska federala statsmakten är som bekant vilande på tre pelare, tre makter: en dömande, en lagstiftande och en verkställande. Presidenten, som innehar den verkställande makten, kan inte ryckas ur sitt sammanhang utan måste ses som en del av detta system. Systemet är ju också konstruerat för att hindra statlig expansion, och eftersom sådan expansion hotar individuell frihet så bör den kombination av kammare, president och domstol som skänker mest återhållsamhet vara att föredra på detta plan.
George W. Bush vidhängd republikansk kongress har varit förödande ruinerande för statskassan, och även om just president Bush trivts särskilt bra i spenderbyxor så säger det sig ju självt att motsatt parti i kongressen med stor sannolikhet borgar för minskad finanspolitisk vidlyftighet. Det är lite själva poängen med maktdelning. Den mest sparsamma kombinationen har visat sig vara demokratisk president och republikanska kammare. En sådan kombination lär dock inte bli utfallet av höstens val. Det sägs att Obama är mindre populär än sitt eget parti, så en seger för honom borde innebära en större seger för demokrater i senat och representanthus. Således ger en Obama-seger troligen en föga önskvärd situation med demokrater kontrollerandes både Vita Huset och Capitolium i två år – men är verkligen två ynka år ett tillräckligt långt perspektiv att analysera politiska förändringar utifrån?
Ty år 2010 är det val igen – till hela representanthuset och till en tredjedel av senaten – och ett mycket troligt scenario är ett republikanskt återtagande av de båda kamrarna. Troligt därför att Obamas relativa oerfarenhet gör att hans paradigmskiftande utfästelser kommer att bli svåra att leva upp till; även med demokrater på Capitol Hill kommer sådana enorma reformer som utlovats svårligen kunna genomföras så snabbt som väljarbasen hoppats – och kanske dessutom kräver. Besvikelse kommer att uppstå, då Vita Huset inte visar sig så starkt som det måste vara för att genomdriva så omfattande förändringar i till exempel sjukvårdssystemet – med tillhörande stora, impopulära skattehöjningar. Republikanerna återtar kongressen, och vi har återigen (sedan Bill Clintons sista sex år) den bästa situationen för minskad statlig expansion. En demokratisk president i detta läge har andra fördelar, förutom att han tvingas kompromissa och samarbeta med en republikansk kongress. Vilka då?
Jo, någonting som inta ska underskattas, är hur presidenten uppfattas av omvärlden. Förenta Staternas anseende i världen är av avgörande betydelse för frihetsidéns popularitet. Bushs minst sagt buffliga, arroganta anslag i retorik och handling är ingenting som gagnat idén om liberalismen eller omvärldens syn på Amerika. Man kan tycka vad man vill om hans verk, men faktum kvarstår: Förenta Staterna är impopulärt, och ses som otrevligt, ja rentutav farligt – som ett hot mot världsfreden. Denna situation utgör en fullkomligt usel jordmån för frihetliga idéer på global skala. Obama skulle här kunna återupprätta Amerikas anseende, just eftersom det är rimligt att anta att han skulle bli en mer populär president globalt sett (framförallt i Europa) än sin republikanska motkandidat. I denna syn finns naturligtvis skillnader mellan olika länder, men en mer positiv syn på Förenta Staterna – och således amerikanska värderingar och ideal – skulle göra det enklare åtminstone för oss liberaler här på europeisk mark.

Den tredje pelaren i den amerikanska maktdelningen utgörs av Högsta domstolen. För libertarianen, vilken värnar om såväl rätten att bära vapen som aborträtten, finns det ett behov av domare från lite olika skolbildningar. Det är här det riktigt långsiktiga perspektivet kommer in. Domstolens äldste domare, Stevens, är 88 år gammal; hans efterträdare kommer sannolikt att utses av näste president. Stevens anses, tillsammans med tre andra domare, tillhöra ”vänstersidan” (liberal wing) i domstolen, medan fyra stycken utgör den konservativa (conservative wing) och en betraktas som mer oberäknelig (swing vote). Vilken skillnad kan nästa, ersättande domare komma att göra? Mycket stor, får man anta, om man tar en snabb titt på de rådande förhållandena och fraktionerna. Behovet av en balanserad domstol som upprätthåller alla rättigheter är avgörande för libertarianska värden, och om man är intresserad av de riktigt stora, långsiktigt verkande frågorna, då är det här man ska koncentrera sig. En skattehöjning kan rivas upp inom ett par år, men en konservativ, av McCain utnämnd domare, skulle skänka the conservative wing övervikt i domstolen, och utgöra ett potentiellt hot mot den nuvarande aborträtten i Förenta Staterna. Alltför sällan beaktas denna fråga då presidentvalet diskuteras, trots dess oerhört viktiga betydelse för olika rättigheters framtid. Vi kan inte veta hur en domare nominerad av endera kandidaten kommer att fatta beslut, men vi kan spekulera, och sluta oss till att balans i domstolen säkerligen är en viktigare fråga än en tillfällig skattehöjning. Aborträtten är bara ett exempel här, det juridiska avtrycket som Högsta domstolen gör kan – och kommer att – förändra mycket över lång tid. En domare som sällar sig till the liberal wing är därför önskvärd.

Om man bortser från de mer långsiktiga aspekterna, såväl som själva konsekvenserna av en seger för Barack Obama, så bör mer konkreta ställningstaganden studeras. I vissa frågor intar den demokratiske kandidaten här frihetliga positioner. Detta gäller bland annat hans motstånd till The War on Drugs, det massiva och förödande krig mot narkotikan som, förutom att sticka i ögonen på en drogliberal, är ansvarigt för en femtedel av de amerikanska fängelsekunderna, en framvuxen organiserad brottslighet med tillhörande gängkrig, försämrat samarbete mellan polis och medborgare såväl som knarkkarteller och underjordiska uppgörelser i storstäder och över hela den sydamerikanska kontinenten. Obama förespråkar en dekriminalisering på federal nivå av lättare droger, och han är uttalat mycket skeptisk mot just The War on Drugs. I ljuset av den utbredda drogkulturen i Förenta Staterna, och den allmänna acceptansen för lättare narkotiska preparat, såväl som det faktum att några delstater struntar blankt i det federala förbudet, så är varje uppluckring av den hänsynslöst rigida narkotikalagstiftningen välkommen.
Som ett annat exempel ges No Child Left Behind, president Bushs omfattande federala utbildningsprogram som gick tvärsemot det tidigare republikanska kravet på att lägga ner det federala utbildningsdepartementet, för att istället befästa den centrala statsmaktens roll i att övervaka och kontrollera delstaternas egna utbildningspolitik. Obamas mostånd mot denna lag är uppfriskande, och kan förhoppningsvis innebära en gradvis nedtrappning av federal inblandning i utbildning.
Ytterligare ett exempel är Barack Obamas motstånd till Patriot Act, den starkt kritiserade lagen om övervakning och lite andra integritetskränkande aktiviteter. Hans motstånd mot denna lag, i dess nuvarande form, delas också av John McCain, och de förenas också i kritiken mot Guantanamo-fängelset. Trots partiöverskridande konsensus i just denna fråga måste det ju ändå läggas till Obamas förtjänster.

Utrikespolitiskt lär Obama, som konstaterats ovan, ha lättare att nå ut och därmed lättare att knyta band och goda relationer till europeiska ledare och andra politiska högdjur i världen. Han är motståndare till Irak-kriget, och är – detta måste kunna konstateras – mer icke-interventionistisk än sin republikanske kollega. Kanske skulle Förenta Staterna, och världen i stort, må bra av lite minskad hökighet från Washington ett tag. Med detta däremot inte sagt att Obama är en duva, enligt gängse definition. Han vill utöka försvaret med i runda tal hundratusen man, och förespråkar en upprustning på hemmaplan. Den mycket kostnadsslukande amerikanska försvarsapparaten, byggd på periferiövervakning, globala insatser och utlandsbaser, skulle må bra av en översyn och en harmonisering i mer klassisk territorialförsvarsriktning. Detta av den enkla anledningen att just försvar borde vara försvarets primära uppgift, och att en nedskalning på global nivå kan ske, utan fara för Amerikas militära ställning i världen – ingen militär kraft kan i vilket fall inte mäta sig med den amerikanska i dagsläget. Därtill: en liten paus i de mer expansiva utrikespolitiska äventyren skulle hjälpa till att stärka försvaret, förmå armén att hämta krafterna och således återetablera och bevara den krigströtta försvarsmaskinen som en vital och kraftfull försvarare av friheten.

Barack Obamas mest icke-frihetliga ställningstagande finner vi dock, tyvärr, i frihandelsfrågan. Här är det mycket som är luddigt och oklart, och några konkreta åtgärder som man kunnat räkna på och kvantifiera effekterna av har inte basunerats ut. Men, bara det faktum att en presumtiv ledare för den fria världen uttalar skepsis gentemot frihandel är oroväckande. Frihandel, och global kapitalism, är den viktigaste, mest revolutionerande och omvälvande kraft för minskad fattigdom, spridning av frihetsideal och fredsskapande som vi har idag. En regleringsvänlig invit till några hotade stålarbetare är äcklig populism där fundamentala ekonomiska teorier och sanningar förbises. Kan Obama verkligen vara så dum att han sätter igång ett globalt tullkrig för att kortsiktigt rädda några – i sammanhanget – få arbetstillfällen? Det skulle i sådana fall vara en kortsiktighet av absurda mått, en direkt inbjudan till dåliga förbindelser med Förenta Staternas viktigaste handelspartners. Att Barack Obama, efter avslutad kampanj med lite lokala populistiska givar och utspel, väl i Ovala rummet och med hela nationen och dess ekonomi som främsta intresse, skulle dra igång något liknande är inte troligt. Vad som däremot är att vänta är några doser statliga lösningar av en mjukare skola. Kanske utbildningsbidrag, omställningssubventioner eller något statlig infrastrukturell satsning? Förslag förvisso inkompatibla med ett liberalt hjärta, men av ett mildare slag vars verkningar inte blir katastrofala i paritet med följderna av minskad handel.

Det man slutligen, då man väger olika frågor, ekonomisk och personlig frihet och kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser mot varandra, måste ta ställning till, är vad man själv värderar högst. Är det tillväxt, subsidiaritet, vapen, skatter, droger, icke-interventionism, abort eller domarutnämningar? Vi värderar alla olika, och även personer med samma ideologiska utgångspunkt viktar politiska områden som varierat betydelsefulla.
Ovanstående var ett försök att balansera och framföra Obama som ett seriöst alternativ också för nyliberaler, då dessa beaktar frihetens principer och idéer ur ett vidare och mer långsiktigt perspektiv. Vem man sedan faktiskt ska rösta på är absolut inte självklart, och två stycken självständigt tänkande libertarianer kan mycket väl komma fram till två helt olika slutsatser.

Återkommer med en diskussion om brottslingar och rösträtt. Vill bara påpeka att rätten att rösta är en rättighet deriverad ur vissa omständigheter. Att man kan förlora rösträtten är egentligen inte konstigare än att man kan förlora rätten till egendom under vissa omständigheter – i form av böter när man begått ett brott och åläggs kompensation. Dock kan man verkligen diskutera tillämpningen av denna rättighetsinskränkning.

Jonas Sigedal

Här kan du förbeställa ditt exemplar av Germania.

Annonser

1 Response to “Följ valet direkt från New York”



  1. 1 Måtte vinnaren ljuga « GERMANIA Trackback vid oktober 31, 2008 kl. 1:16 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Germania gavs ut 2008 på Hydra Förlag.

Germania är ett karaktärsdrivet, humoristiskt epos med liberal touche, en mörk satir som berättar om en tillvaro inte olik vår egen. I denna märkliga, skruvade värld sluter två forna antagonister en ohelig allians, och inget blir sig någonsin mer likt.

Den nyfikne kan avnjuta de första tre kapitlen här på bloggen: Läs direkt!


null


.
Germania på Bokus.
Germania på Adlibris.
Debutantporträtt med halva författarparet i SydSvenskan: Gör det ont när kroppar brister?

Sagt om Germania

"(Jag) kan garantera underhållande och bisarr läsning som överraskar, men som ändå känns märkligt bekant."

Johan Norberg, författare och globaliseringsvurmande tankesmed.


"För den som vill roa sig och lyssna till samhällssatir med liberala undertoner så finns Germania att lyssna till."

Fredrick Federley, centerpartistisk riksdagsledamot.


"Projekt av detta slag brukar aldrig överleva bakfyllan, men detta är ett undantag."

Andreas Bergh, nationalekonomisk fil dr och välfärdsforskare.


"Er bok är ett illa skrivet skämt som försvarar SSveriges (sic) utsugning av tredje världen."

Aporna, maoistisk bloggare.

Prenumerera på bloggen


%d bloggare gillar detta: