En hyllning till människan

Min klassiska liberalism grundar sig egentligen i en kärlek till det som är människan och hennes natur. Jag hyser en särskild förkärlek till vad vi kommit att betrakta som ”den enkla människan.” En person av hederlighet och dygd, som tar ett handslag för ett handslag, står vid sitt ord och efter bästa förmåga söker leva sitt liv i enlighet med sina förhoppningar, önskemål och drömmar.

Det finns något som lägger grunden för den moral som vi alla måste förhålla oss till. Våra etiska uppfattningar, såväl som våra estetiska, må skifta, men där i grunden så finns en moral som formas av sakernas tillstånd: av naturens själva beskaffenhet och människans egenskaper. Det faktum att vi kan tänka och fatta beslut, det vill säga att vi har en fri vilja, gör att denna vilja måste ha rätt att få verka fritt. När viljor möts skapas mänskliga relationer, samtal och handel. I tråkiga fall skapas konflikt, och det är när någon överträder någon annans vilja som rätten till att utöva denna vilja har överträtts respektive inskränkts. Detta borde vara den bärande principen för all mellanmänsklig moral: den fria viljans samtycke.

Ingen av oss sitter nämligen på alla svaren. Vi kan alla, var och en, skapa svar för oss själva, pröva oss fram, fundera och analysera över vår omgivning, och komma fram till hur vi vill tillbringa vår tid på jorden. Hur vill vi förbättra våra liv för oss själva och de vi bryr oss om? Vilka mål har vi med vårt liv och hur skall vi uppnå dem? Hur skall jag klara överlevnaden? Vill jag hjälpa andra eller uppmuntra något jag tror på? Hur ser min väg till bekvämlighet, frihet och lycka ut?

Att söka sina egna svar på dessa frågor, är att verka i linje med sin egen fria vilja, att förhålla sig till sin omgivning och sin verklighet på det enda sätt som människan kan. Att erkänna detta för sig själv, att ta ansvaret för sitt liv och att greppa sin tid på jorden och leva efter vad man själv tror på, är moraliskt.
På mängder av sätt kan en människa söka efter och moraliskt förverkliga sig själv. En person som exempelvis söker det i föräldrarollen, och vill förverkliga idén om sig själv som en god uppfostrare, och därför stannar hemma för att ge sina barn ett gott liv, är en långt större och mer moralisk människa en någon elittyckare som låst in sig i den akademiska borgen och, beklagande sig över sakernas tillstånd, tror sin sitta på svaren på alla världsproblem. Vem tror man sig egentligen vara, om man anser sig ha rätt att döma individers livsval som olika fina? Den enda som kan bedöma det är en själv, och det är enbart en själv som kan finna sin väg, som investerare, förälder, hantverkare, konstnär, försäljare, läkare, pedagog, förvaltare, underhållare, filosof eller domare.
Det finns inget mer omoraliskt än att avfärda människor som dumma, och att söka höja sig själv över andra på grund av att man tror sig veta hur de bäst borde leva sina liv. Det är en intelligentians paternalistiska elitism som äcklar mig: världsförbättrare som sitter på sina kontor och begråter sig över att människor är så destruktiva, kortsiktiga och själviska. Något vidrigare än att stövla ner på hederliga individer som går till sina jobb, söker sin lycka och lever sina liv i enlighet med sina idéer, kan jag svårligen föreställa mig. Må det så vara att man vill förbjuda dem att använda sina kroppar på det sätt de önskar, att bosätta sig var de vill eller att tro sig kunna spendera halva deras inkomst bättre än de själva. Förmynderi är inte att bry sig om sina medmänniskor, det är enbart att degradera dem till viljelösa offer.

Ingen är en slav till sin nästa, och ingen har rätt att förslava sin nästa. Vi är människor, vi trivs i gemenskaper, men hur dessa skall utformas och organiseras, kan ingen sofistikerad expert i sitt allseende torn svara på. Varje dag, vid varje kontakt mellan individer, flätas den väv som bygger samhällskroppen. Helt frivilligt och ömsesidigt.
Det är detta som gör mig fullt ut i fingerspetsarna liberal och frihetlig. Jag svarar för mitt liv, och söker det sätt på vilket jag skall uppnå mina mål. Jag kan påverka andra, samtala och samarbeta med dem, men jag kan inte tvinga dem. Min idé om hur samhället ska se ut, har helt enkelt inte med politik att göra. Det är en ständigt pågående dynamisk process av frivilligt skapande, resultatet av miljoner människor som var och en söker svaren på sina livs största frågor.

Ingen diktator, kung, despot, eller ens en majoritet, känner dig bättre än dig själv. Inse det, och var stolt över att du lever ditt liv, och vad du har åstadkommit och skall uppnå med det!

Jonas Sigedal

En hyllning till människan, fast i negationens form, är Germania.

Annonser

5 Responses to “En hyllning till människan”


  1. 1 Christoffer Rosell maj 7, 2008 kl. 10:12 e m

    En kommentar: i vissa fall kan det vara nödvändigt att begränsa människors frihet med syftet att öka den totala nyttan (och friheten!) i samhället. Tankeexperimentet jag syftar på är att påtvinga folk skatter för att kunna tillhandahålla folket med sjukvård och utbildning, för att undvika epidemier och extremistiska politiska tendenser i samhället, båda vilka ju
    Eller ha höga alkoholskatter för att minska misshandeln av ett barn till en alkoholiserad föräldrer. Här finns det enligt mig ett tydligt nollsummespel mellan två friheter; en vuxen persons rätt att bruka alkohol och ett barns negativa rättighet att leva fri från våld.
    Dessutom anser jag att en alkoholiserad person INTE är fri och detta anser jag mig kunna göra på vetenskapliga grunder.

    Vad jag vill komma till är att jag i vissa fall anser att det är viktigare att höja den totala nyttan i samhället, än att höja den totala friheten. Detta grundar sig, erkänner jag villigt, på att jag inte kan dela den ovillkorliga entusiasm över människan som ibland det ges uttryck för. Dock innebär det inte att jag skulle vilja inbegripa annat än när någon människas frihet inkräktar på någons annans.

    Jag tror att det är oundvikligt med skatt (även om det i princip är stöld) i ett samhälle för att kunna upprätthålla folks friheter. Särskilt fattiga människor är beroende av någon som upprätthåller och garanterar deras privata äganderätt, något som ju kostar pengar. För att deras negativa rättigheter ska uppfyllas får det ju inte finnas något som hindrar dem från att bli rikare.

    Vidare är det min uppfattning (som bekant 🙂 att alla handlingar inte sker av fri vilja. Det må kanske finnas de som helt frivilligt vill prostituera sig, men helt klart finns det de som gör det av skäl som har att göra med en dålig barndom etc, och jag anser inte att desa kan anses vara fria. Förutsatt att en illegalisering av sexköp leder till färre sexköp och ökad total nytta, anser jag det isf därmed ”rätt” att bibehålla svensk lagstiftning på det området, om inte på frihetliga grunder så iaf på utilitaristiska.
    /

  2. 2 Jonas Sigedal maj 8, 2008 kl. 12:20 f m

    Jag kan vara invända att ens personliga åsikt kring olika företeelser, såsom just prostitution, är just smakfrågor. Jag är självklart också medveten om att ofrivillig sådan kan förekomma, och i de fall där tvång är inblandat, är det ju per definition brottsligt. Däremot så kan varken jag eller du göra oss till uttolkare av hur bakgrunder och annat påverkar människors beteenden och deras vägval i livet. Vad man anser vara fritt val är en fråga som flyter i olika fall, och ingen generell princip än att var och en måste avgöra sådant för sig själva kan råda. I annat fall får vi smak- och ordningspolis. Det finns ingen mall som säger hur mycket man ska dricka innan man blir ofri, och just därför måste detta vara enskilda avgörande. Definitionen av total nytta blir också ett smakbegrepp, där vi till slut slåss om varandra pengar, tid och energi på varandras bekostnad.
    Däremot bör vi söka påverka sådana beteenden, samtala, bry oss och ta hans om våra människor. Det finns mängder av utmärkta, frivilliga sätt att fostra ett gott samhälle som inte bygger på tvång. Stiftelser, välgörenhet, föreningsliv och liknande är de kanaler genom vilka vi kan samverka på egna grunder och på de sätt som passar olika sammanhang, men dessa institutioner kvävs av statens position på dessa områden.

    En icke positiv syn på människan borde också det förebåda en minimal stat, ty vilka är det som skall styra staten och därigenom fatta beslut kring andras väl om inte staten, och ju mer så ju större denna blir?

    Jag vill också tillägga att liberaler fokuserar för mycket på marknader, som ju blott är en (men mkt viktig) del av frivilligt utbyte. Som exempel kan jag ta sjukvård, där marknaden kan lösa nästan allas tillgång till bra vård. De som ”halkar emellan”, är jag helt övertygad om kommer kunna få tillgång till bra vård genom andra frivilliga kanaler. Detta är egentligen samma sak som en marknad, men med värden som utbyts istället för pengar.

    Och slutligen till frågan om statens finansiering. Staten skall givetvis skydda allas rättigheter, och jag tänker mig en kontraktsavgift, vilken i praktiken är en mycket progressiv (men mycket låg) skatt, även om skatt är missvisande då den de facto skall vara frivillig. I ett senare inlägg skall jag utveckla denna tanke ytterligare, och jag är övertygad om att vi borde kunna hitta en uppsjö an andra finansierinsformer än tvång för att bekostade en objektiv domare som garanterar våra rättigheter.

  3. 3 Christoffer Rosell maj 9, 2008 kl. 7:18 e m

    Jag delar inte den entusiasm över det civila samhället som så ofta ges uttryck nuförtiden. Ända sedan den amerikanska statsvetaren Robert Putnam 1992 utkom med sin studie om det civila samhället i Italien, har vänstern och högern försökt kapa begreppet och applicerat det på såväl vänster-NGO:s och företagsamhet.
    När denna studie genomförts på en mer aggregerad nivå har man dock inte nått samma slutsats; civila samhällets nettoeffekt på hur väl samhället fungerar kan vara positiv men lika gärna negativ, då skadliga kulturer och värderingar kan fostras inom organisationer likagärna som ”goda” kulturer.

    Tanken om det civila samhällets kraft bygger ju på en participativ demokratimodell. Men problemet med det är ju att alla inte kan delta i demokratin, på grund av för hög alternativkostnad. I en deltagardemokrati är det aldrig alla som vill som kan och får delta. Därför anser jag att representation är långt viktigare än participation och staten är ju den främste representanten för folket. Den representativa demokratimodellen är såklart nära knuten till en valdemokrati som ju skapar långt mer legitimitet på den aggregerade nivån än en participativ demokrati, eftersom alla har en röst var.

    Angående positiv/negativ syn på människan och storleken på staten; i så fall borde väl ni förespråka en stor stat om ni ser positivt på människan? Man kan lika gärna vända på det; min ”negativa” uppfattning om människan grundar sig bla i att hon är nyttomaximerande och ständigt uppvisar ett korkat flockbeteende.

    Även om jag förespråkar en stat med visst socialt ansvar, så tycker jag samtidigt att det finns stora utrymme för att skära i den offentliga sektorn. Man kan ju börja i med universiteten (obs vissa utbildningar), där finns mycket pengar att spara genom effektiviseringar. Nettoeffekten skulle bli en förminskad, men effektivare stat a la Fukuyama som ju ser staten tvådimensionellt; efter storlek och efter effektivitet. När jag tjatar om det statliga ansvaret menar jag inte nödvändigtvis att staten måste bli större. Ifråga om detta tror jag kanske att vi står närmare varandra än vad som vi ger sken av. Vad gäller att det civila samhället skulle kvävas av statens närvaro, är motargumentet att staten enligt lag är skyldig att handha ärendet i fråga, medan det inte finns någon accountability om en ideell organisation åtar sig ärendet eftersom det sker på frivillig basis. Om den ideella organisationen drar sig ur tex pga av finansieringsproblem, vad händer då om vi inte har någon stat?
    Civilsa samhället kan vara bra, men det får sällan ersätta staten, samhällskontraktet.

    Siffror indikerar att 75 procent av alla prostituerade i Sverige blivit utnyttjade som barn. Självmordsfrekvensen bland prostituerade är signifikant högre än genomsnittet. Ja, det är en smakfråga, men en smakfråga som berör offrens frihet. Senare återkommer jag även till att alla frågor är smakfrågor eftersom det inte finns några objektiva värden. Jag tror svensk lagstiftning på området ökar den totala friheten och nyttan, även om ”frivilligt” prostituerades frihet då får ställas på undantag pga av det nollsummespel som föreligger.

    Har jag fel eller var inte John Stuart Mill samtidigt både en av tidernas främste frihetsförespråkare och samtidigt utilitarist?

    Vidare behövs det ingen mall som säger hur mycket man måste dricka för att bli ofri. Det räcker med att veta att ju mer man dricker och ju mer alkoholiserad man blir, desto ofriare blir man. Och ännu viktigare: desto mer inkräktar man på andras frihet! (Genom bla våldsbrott, ekonomisk brottslighet och ökade kostnader för sjukvården, vilken belastas oerhört av alkoholen). Det räcker för att berättiga alkoholskatt utifrån ett principiellt perspektiv.

    Jag utgår från en uppfattning om människan som nyttomaximerande. Även det som andra kallar altruism menar jag är i individens eget intresse. Utifrån vilken stipulation om den mänskliga naturen skulle en frivillig finansiering av statskassan fungera?
    Om vi skulle kunna förlita oss på altruism för att rädda världen skulle den då inte för länge sedan varit räddad, skulle inte tex fattigdomen då för länge sedan varit utrotad? I en demokratisk stat måste allas rättigheter vara garanterade och finansiellt säkrade. Vem skulle vilja betala frivilligt? Och även om folk gjorde det finns det ju ingen garanti för att de kommer fortsätta att betala i all framtid. Lockes starkaste argument för äganderätten var att ingen skulle se några incitament i att så en åker eller plocka äpplen om man inte själv får äga frukterna av sitt eget arbete, av sin egen kropp. Utifrån det resonemanget kan man fråga sig; varför skulle endast ett fåtal frivilligt betala skatt om alla drar nytta av det? Frivillig skatt kommer leda till free-riding.

    Varför falla tillbaka i samma naivitet angående människans vilja att jobba för andra som kommunismen gör?

    Det enda rimliga tror jag är att ha en tvångsskatt på en nivå som inte är oskälig (ja det är problematiskt var den nivån ligger men det är ju därför vi har demokrati). Så länge skattetrycket är så lågt som möjligt men folkets åtminstone negativa rättigheter med statskassan upprätthålls kommer tillräckligt många människor uppfatta det som legitimt, även många av de rikaste. En annan förutsättning till detta är dock att statskassan använd kostnadseffektivt, vilket bla kan garanteras via en utkontraktering av offentlig verksamhet. Det är ju också något som pågått i Sverige sedan 90-talet.

    Att ha en viss skatt tror jag också kan fungera som ett skydd mot utbrott av kommunism, sett utifrån ett realistiskt perspektiv då man ”ställer sig utanför” huruvida revolution är berättigat, vilket det sällan är i en demokrati. Varje gång köper en Ipod tex, så kommer, förutsatt ett någorlunda vettigt skattesystem, ju detta de svagaste i samhället till gagn och hjälper dem att bli starkare. Detta motverkar extremistiska tendenser, framförallt genom att underminera dess legitimitet i folkets egna ögon. Ett visst skattetryck kan alltså upprätthålla marknadsekonomin och kapitalismen.

    I Latinamerika har det tex aldrig funnits en stats med tillräckligt stort socialt ansvar, varför de styrande ideologierna böljat från neoliberalism (med fascistiska inslag) och kommunism. Det är en världsdel där man inte hittat balansen, fram tills nu kanske. Oavsett vad man tycker om fattiga människors rättighet till att göra blodigt uppror, så kan man inte förneka att vid givna övriga förutsättningar leder fattigdom till inskränkningar på tex den privata äganderätten och de politiska friheterna. Man måste blidka en del människor.

    Jag tror att skatter, tillsammans med handel och annat spelade en stor roll i Sveriges uttåg ur fattigdomen. Att ta skatter och investera det i järnvägsnätet innebar ju förbättrade möjligheter till handel! Det finns kanske inget som hindrar privata järnvägsnät också men det statliga initiativet till SJ (även om det är skit nu :)) innebar ju säkerligen att svenskarna blev rikare. I efterhand ledde alltså stölden som skatt innebar att medborgarna fick mer pengar tillbaka! Kanske krävs det sådana här statliga initiativ då och då. Jag hade inte motsatt mig en privatägd järnväg men det viktigaste var ju att få till stånd en så fort som möjligt och då hann faktiskt staten före privata initiativ, som kanske en och en saknade de finansiella tillgångarna (?).

    På motsvarande sätt kan svenska biståndspengar idag användas till sjukvård, infrastruktur och utbildning i u-länder med målet att bygga marknader. Tänk vilket uppsving i allt det innebär att människor i andra länder tar sig ur fattigdom. Men det gör dom inte, eller så går det mycket långsammare i alla fall, utan bistånd. Även om bistånd från privatpersoner är bra och välkommet är incitamentsstrukturen mycket tydligare när det är staten som finansierar eftersom det i slutändan är alla som tjänar på att fattigdomen ökar. Se bara på vad amerikanskt bistånd åstadkom i Taiwan, tex. En del vill ju ifrågasätta biståndets kraft, utifrån ett principiellt perspektiv och pekar på empiri som visar att länder som Sverige gett mest bistånd gått tillbaka i fattigdom. Detta är ett klart fall när man blandar ihop orsak och verkan, det är naturligtvis så att dessa länder fått mest bistånd (men inte tillräckligt) därför de är så fattiga, inte tvärtom.

    En rent isolationistisk syn som endast inkorporerar individen utan att ta hänsyn till det samhälle hon befinner sig i, även om den är intuitivt mycket lockande, håller inte. Tyvärr så är vi beroende av varandra på så många olika sätt. Som jag sa tidigare behövs det en blandning av ett kollektivt och individualistiskt tänkande för att skydda medborgarna mot varandra.

    Det är också därför det är så orimligt att högern inte är ledande när det gäller miljöfrågor; en bils avgaser inkräktar ju på alla andras frihet att andas frisk luft. Alla kostnader borde internaliseras i kalkylen för att beräkna priset på bensin, tex. Allt annat är att simplifiera frihetsbegreppet till att enbart inbegripa pengar. I princip är vi nog ense om detta, tror jag.

    Empiri visar ju att när de asiatiska tigerekonomierna reste sig så var det inte bara frihandel som var orsaken utan även bla statliga satsningar på utbildning, som ju skapar ett mervärde för ALLA i samhället. frihandel har inte alltid överallt lett till ökad tillväxt. Tex har ökade liberaliseringar i Latinamerika ibland följts av nedgång i ekonomin.

    Slutligen anser jag precis det som Sartre sa; det finns ingen moral eller värden, vilket skapar ångest. Sartres slutsats av det var att vi själva måste skapa våra värden och moral.

    Detta kan ju även appliceras på ett tidigare intressant inlägg om abort då det argumenteras för att ett abortförbud (mellan raderna anar jag ett ”tyvärr”) inte kan härledas till någon ”rätt att födas”. Men det kan ju inte någon annan rättighet heller! Det finns ju ingen rättighet som kan deduceras tillbaka till något annat än tankekonstruktioner i mänskliga hjärnor. Tex är Lockes argumentering för privat äganderätt utifrån att man äger sin kropp och dess frukter briljant och genialisk, men det kan liksom inte härledas tillbaka till någonting annat än nåt som är intuitivt lockande; och vad är det? En känsla, en tanke. När allt kommer kring är det ju människor som bestämmer vad som är ”rätt”. Det finns existerar inga universella objektiva rättigheter som stadgas i något annat än bra argumentering. Eftersom allt då blir smakfrågor måste vi stifta lagar efter vad vi anser är rätt, även fast vi inte kan bevisa vad som är rätt. Och jag anser då tex att ett abortförbud, eller åtminstone försvåringar av abort och uppmuntringar till adoption är moraliskt tilltalande.

    Ursäkta mitt långa svar som ingen antagligen kommer orka läsa.

  4. 4 Christoffer Rosell maj 9, 2008 kl. 7:25 e m

    Glömde tacka för bloggen och för tillhandahållandet av den här arenan som ju innebär explosionsartade framsteg vad gäller demokrati. Förut vara alla tvungna att slåss om 10 spaltcentimeter på DN:s insändarsida liksom. Vilken revolution!

  5. 5 Jonas Sigedal maj 10, 2008 kl. 1:14 e m

    I sanning ett långt svar, men trevligt. Jag kommer garanterat att missa att svara på flertalet frågeställningar, då överblicken begränsas. Men låt mig försöka fatta mig kort.

    Jo, som sagt så vet jag ju att vi står varandra nära i de flesta frågor, och det är det som gör det hela intressant. Det tycks mig som att vi har olika principiella utgångspunkter. I ditt resonemang tillämpas en socialliberal utgångspunkt, som försöker komplettera de negativa rättigheterna med vissa andra. Jag förstår lockelsen i ett grundskydd, men detta grundskydd är inte principiellt härledbart utan bygger på en uppfattning om de för tillfället rådande förhållandena runtomkring. Innan viss kunskap fanns, kan naturligtvis ingen ”rätt” ha existerat till att få ta del av den. När sedan en viss kunskap eller upptäcks tas fram, varifrån kommer då alla andras rätt till att ta del av den? Varifrån kommer rätten till att överhuvudtaget ta del av andra människors arbete, framsteg och liv? Hur kan man härleda detta bakåt, från naturstadiet, när människor började använda sina hjärnor för att skapa sig ett bra liv. När kom det helt plötsligt till en viss nivå, där en del av ens skörd från den åker man brukat rättmätigt kunde beslagtas och delas ut till någon man aldrig tidigare träffat eller ens visste existerade?

    Skatt ÄR stöld, på alla tänkbara vis. Om detta är vi ense, även om du kanske betraktar det som en fråga om tycke. Men i själva verket ÄR det verkligen stöld, och sedan får man ta ställning till om man tycker att stöld är ok, eller inte.

    Jag håller inte med om att moral och värden inte existerar. Just det att de bara kan existera inom oss själva, att vi skapar dem, bygger ju med ens upp ramar för hur moralen skall se ut mellan människor. Att säga att värden inte finns, implicerar ju att det är upp till var och en av oss att finna dessa värden, varför kollektiva värden, eller diktat uppifrån, inte kan få existera. Således blir värden och moral något vi alla skapar inom oss själva, men den objektiva moralen någonting som reglerar hur vi förhåller oss till varandra; inte vad vi tycker om varandra, utan hur vi verkligen agerar mot varandra. Jag kommer inte att vara i stånd att producera ett rättighetsbevis här, men det är utifrån dessa premisser som sanningen, och idén om de individuella rättigheterna kan härledas.

    Naturrätten är en tankekonstruktion, visst, men detta behöver inte betyda att rättigheter faktiskt inte existerar. Precis som matematik eller axiom så är de konstruktioner, men dess logik, dess oemotsägeliga lagar, kan härledas ur naturen själv. Genom att betrakta omgivningen, och genom att utgå ifrån den verklighet som står oss till buds (vilket är det enda rimliga man kan göra i naturstadiet) kan vi, sakta, genom axiomatiska bevis och härledningar, förstå rättighetens ursprung. Rättigheten är alltså rätten till liv. Det är också denna möjlighet som människan har, som en potentiell förnuftsvarelse, att förstå rättigheterna, som skänker oss dem.

    Rätten till liv anser jag alltså bevisad, även om jag alltså i detta troligen inte lyckats framställa beviset tillräckligt tillfredsställande. Detta är dock egentligen irrelevant, då det som sagt är möjligheten att nå insikt om rättigheter, inte att faktiskt förstå dem, som skänker oss dem. Detta är användbart till exempel för att förstå hur barn (blivande rättighetssubjekt) kan ha rättigheter.

    Nåväl. Det är detta som vi måste förhålla oss till. Den mellanmänskliga moralen, den rätt som bygger gränser för mänsklig aktivitet mellan individer, och hur denna appliceras. Därut föds idén om staten, en tredjepartsdomare som skall döma i konflikter mellan individer, där rättigheter överträtts. Vedergällningsvåldsmonopolet, kan vi också kalla det.

    Eftersom rättigheterna är individuella, så kan de inte överprövas av någon annan, kollektiv princip. Ingen majoritetsvilja, ingen kyrkam ingen diktator eller annan intressegrupp kan få makten att flytta om, skala av och anpassa rättigheterna till någon annan vilja. Hur motbjudande vi än tycker att vissa företeelser må vara, hur gärna vi än tror oss sitta på lösningar för hur fattigdom skall bekämpas osv, så kan inte detta ge oss rätten att forcera dessa lösningar på andra. Rättigheterna måste vara vattentäta.

    Ok, till statens finansiering. Jag föreslår inte frivilligskatt, det tror jag är ett klumpigt och oöverblickbart system, med osäkra inkomster. Däremot anser jag att staten, domaren, har rätt att ta ut avgift för sina tjänster, då ingen, inte ens statens tjänstemän, kan förväntas att arbeta gratis mot sin vilja. En kontraktsavgift, liknande det svenska lagfartssystemet, låter tilltalande. Låt säga att denna utgör fem procent av varje ingånget kontrakt. Detta blir i princip en moms, med den skillnaden att man kan förhandla bort den om man vill, men då kommer givetvis inte staten att skydda kontraktet. Vissa kontrakt är ju onödiga att ha staten inblandad i, såsom när en vän hjälper en annan vän och får några öl som tack. Dock kommer det i alla kommersiella transaktioner ligga i båda parters intresse att avgiften betalas, varför så kommer att ske.

    Är stöld stöld så är stöld alltid stöld, så också beträffande skatt. Detta är en del av kärnan i klassisk liberalism. Att söka förstå och bevisa rättigheterna torde vara alla liberalers viktigaste uppgift, men alltför ofta glöms den bort i effektivitets- och konsekvensarrangemang. Helt plötsligt blir det då ”liberalt” att förespråka konkurrens- eller diskrimineringslagstiftning, två absurda inskränkingar i äganderätten och rätten att disponera vår egen egendom. Marknadens effektivitet eller människor rätt att inte bli ledsna kan tydligen användas som skäl för att ta ifrån oss grundläggande rättigheter. Vart skall det sluta?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Germania gavs ut 2008 på Hydra Förlag.

Germania är ett karaktärsdrivet, humoristiskt epos med liberal touche, en mörk satir som berättar om en tillvaro inte olik vår egen. I denna märkliga, skruvade värld sluter två forna antagonister en ohelig allians, och inget blir sig någonsin mer likt.

Den nyfikne kan avnjuta de första tre kapitlen här på bloggen: Läs direkt!


null


.
Germania på Bokus.
Germania på Adlibris.
Debutantporträtt med halva författarparet i SydSvenskan: Gör det ont när kroppar brister?

Sagt om Germania

"(Jag) kan garantera underhållande och bisarr läsning som överraskar, men som ändå känns märkligt bekant."

Johan Norberg, författare och globaliseringsvurmande tankesmed.


"För den som vill roa sig och lyssna till samhällssatir med liberala undertoner så finns Germania att lyssna till."

Fredrick Federley, centerpartistisk riksdagsledamot.


"Projekt av detta slag brukar aldrig överleva bakfyllan, men detta är ett undantag."

Andreas Bergh, nationalekonomisk fil dr och välfärdsforskare.


"Er bok är ett illa skrivet skämt som försvarar SSveriges (sic) utsugning av tredje världen."

Aporna, maoistisk bloggare.

Prenumerera på bloggen


%d bloggare gillar detta: