Min uppgörelse med neokonservatismen

För en som personligen har förförts och inspirerats av neokonservativa ideal, så är nedanstående min egen uppgörelse, min egen konflikt som nu skall benas ut.

Den neokonservativa idén, såsom den formulerats av Bush-administrationen och såsom den utgör en stöttepelare i denne presidents doktrin, är sannolikt den mest kontroversiella nya ideologiska avknoppningen på senare tid. Vid sidan av det inrikespolitiska programmet, där läsaren antagligen är fullt på det klara med att jag inte sympatiserar överhuvudtaget, så förespråkas en nationsbyggande, nästan expansiv utrikespolitik, byggd på och ledd av ett moraliskt patos om mänskliga rättigheter. Rättigheter som är riktiga rättigheter, och alltså tillhör alla och envar, oavsett var i världen vi må bo. Denna moraliska kompass är givetvis också min (även om detaljer kanske kan skilja). Jag anser det finnas härledbara och existerande individuella rättigheter, som tillkommer oss som människor, inte skänks till oss av en stat eller någon annan, utan är våra, främst på grund av vår förmåga att tänka förnuftigt och använda våra sinnen för att förstå vår verklighet och omgivning.

Neokonservatismen omfamnar idén om individuella rättigheter, och anser dessa stå över folkrätten. Kan en moralisk-filosofisk idé stå över internationell lag? Ja, självklart. Folkrätten är ett trubbigt, föräldrat, mellanstatligt dokument, som är sprunget ur en global ordning av diktaturer, och som inte på något sätt tar hänsyn till styrelseskicket i den berörda staten. Folkrätten skänker stater, inte människor, rättigheter. Om detta har det dryftats i det oändliga, men att någon från botten av sitt hjärta kan hålla folkrätten som den högsta av sanning, det har jag svårt att förstå.

Således har de neokonservativa rätt i att rättigheterna är individuella. Ur detta härleder de idén om att man har rätt att störta förtryckarstater, omsatt i praktiken med Irakkriget som det mest talande exemplet. Vi måste frångå våra känslor för hur det ser ut i Irak idag, och hur man kunde ha gjort saker annorlunda, för att helt enkelt besvara frågan om det är rätt eller fel att störta en diktator som förtrycker sitt folk. Rättighetsteoretiskt har ju denna diktator ingen som helst rätt till den tron han besitter, och han gör sig i princip ständigt skyldig till överträdelser, våld, stöld och mord. Han har självklart ingen rätt till att sitta kvar vid makten, och borde straffas som den mördare han är. Men vem har rätt att avsätta honom? Vem har rätt att sätta sig upp emot honom, och tvinga honom att avgå? Svaret är enkelt: vem som helst har rätt till detta.

Jag håller alltså med även där. Men neokonservatismen gör ett annat felslut. Den liberala staten är en skyddssammanslutning, tänkt att skydda de människor som anslutit sig till den: från varandra, och mot en yttre fiende. Och därtill, och detta är mycket viktigt, nattväktarstaten regleras efter en icke-agressionsprincip, den heliga princip på vilken liberalismen vilar, den princip som är grunden till hela rättighetsteorin, till hela poängen med att liberalismen överhuvudtaget är en ideologi. Staten är (i sitt idealiska tillstånd) en konstitutionell konstruktion, formaliseringen av den liberala tanken, det fysiska uttrycket för mellanmänsklig moral. Att kriga är således någonting staten gör för att skydda sina medborgare från en angripande fiende. Notera angripande. Notera vidare att första och andra världskriget samt Afghanistankriget är de enda väpnade krig Förenta Staterna kastat sig in i som kan rättfärdigas på detta sätt. Irakkriget – de neokonservativas krig – kan det inte.

Men sade jag inte just att vem som helst har rätt att avsätta en mordisk diktator? Jo självklart, och ingen blir gladare än jag för varje diktator som faller, men det är inte en liberal stats uppgift att skydda människor utanför staten. Detta har ingenting att göra med att jag vill neka människor utanför Väst frihet, ty frihetens spridning är min innersta önskan, det handlar, som så många andra gånger, om statens begränsning, om det moraliska i några konstitutionella begränsade uppgifter. Bara för att jag vill störta en viss despot på andra sidan jorden, så har jag ingen rätt att med en majoritet i ryggen ge mig ut på krigsäventyr för andras (skattebetalarnas) pengar. Det är samma tanke som alltid: staten är ingen spelplats för mina favoritprojekt, den är en liten, mycket speciell institution som skall skydda våra individuella rättigheter.

Däremot, när jag en dag blir oändligt förmögen, så planerar jag en liten, osynlig attackstyrka, som stormar palats om nätterna och fängslar envåldshärskare jorden över. Vilka är med mig här? Libertarianer, anarkokapitalister, neokonservativa, gammalkonservativa, frihetliga och socialliberaler: skall det bli denna attackstyrka i vilken vi alla förenas för en gemensam rätt?

Jonas Sigedal

Om orättfärdiga krig av ett lite mer totalitärt snitt än fallet Irak, läs Germania.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Germania gavs ut 2008 på Hydra Förlag.

Germania är ett karaktärsdrivet, humoristiskt epos med liberal touche, en mörk satir som berättar om en tillvaro inte olik vår egen. I denna märkliga, skruvade värld sluter två forna antagonister en ohelig allians, och inget blir sig någonsin mer likt.

Den nyfikne kan avnjuta de första tre kapitlen här på bloggen: Läs direkt!


null


.
Germania på Bokus.
Germania på Adlibris.
Debutantporträtt med halva författarparet i SydSvenskan: Gör det ont när kroppar brister?

Sagt om Germania

"(Jag) kan garantera underhållande och bisarr läsning som överraskar, men som ändå känns märkligt bekant."

Johan Norberg, författare och globaliseringsvurmande tankesmed.


"För den som vill roa sig och lyssna till samhällssatir med liberala undertoner så finns Germania att lyssna till."

Fredrick Federley, centerpartistisk riksdagsledamot.


"Projekt av detta slag brukar aldrig överleva bakfyllan, men detta är ett undantag."

Andreas Bergh, nationalekonomisk fil dr och välfärdsforskare.


"Er bok är ett illa skrivet skämt som försvarar SSveriges (sic) utsugning av tredje världen."

Aporna, maoistisk bloggare.

Prenumerera på bloggen


%d bloggare gillar detta: