Glöm nu inte bort The Grand Old Party igen

Oinsatta läsare av morgontidningarna skulle nog lätt kunna få för sig att uppgörelsen i New Hampshire står mellan Barack Obama och Hillary Clinton, då dessa tillägnas i princip allt medieutrymme i såväl DN som SvD. Republikanerna ges följande utrymme i SvD (om man bortser från generaliseringen i inledningen om att all republikaner är machos), en halv mening:

Tonfallet var hårdare än tidigare, med Obama och tredjekandidaten Edwards i enad front mot Clinton, och samma sak på den republikanska sidan, mot Mitt Romney, särskilt från lokalt ledande John McCain.

En bisats således. DN är generösare – man fläskar på med ett helt stycke:

Det är hårda tag på även på den republikanska sidan. Enligt opinionsmätningen från University of New Hampshire har Arizonasenatorn John McCain nu ett försprång med 32 procent mot 26 procent för förre Massachusettsguvernören Mitt Romney förre New York-borgmästaren Rudy Giuliani som har svårt att få fart på sin kampanj.

Notera gärna det grammatiska felet,

Ingen gör sig några illusioner om var våra morgontidningars journalisters egna sympatier står, men de borde i beaktandet av vad som hände 2004 förstå, att önsketänkande från europeiskt håll inte kommer att leda till att republikanerna försvinner, utan tvärtom ökar risken för att man återigen står där som en hoper bortgjorda fåntrattar när den uträknade sidan vinner. På den här sidan Atlanten fick vi för fyra år sedan veta att George W Bush var chanslös, men tillslut kom hans seger som en kalldusch ändå. Varför? Jo, eftersom amerikanska väljare inte är som europeiska väljare, och framför allt inte som europeiska journalister. För dem var och är det ett fullt rimligt alternativ att rösta på republikanerna, så acceptera detta faktum hur obehagligt det än råkar vara för er era vänstermurvlar, och gör ert jobb!

Niklas Elert

Om ni hinner, läs även Germania, ett liberalt, humoristiskt epos

Annonser

9 Responses to “Glöm nu inte bort The Grand Old Party igen”


  1. 1 Gustav januari 7, 2008 kl. 12:09 e m

    Det är klart att man inte bör räkna ut GOP redan före huvudkandidaterna är utvalda och det gör sig svenska journalister ofta skyldiga till. Däremot kan man väl ändock konstatera att republikanernas kandidater saknar allmän ”star quality” i det här nomineringsvalet, inte sant? Hur roliga/intressant/vettiga är de egentligen??

    Huckabee appellerar till republikanernas ekonomiska vänster och fiskar samtidigt huvuddelen av rösterna ur den kristna högern; kan bära eller brista, jag tror det senare är mer troligt. Romney ses som träig och alltför ”slick” för en stor del av väljarna och de mer extrema dumkristna grupperna ogillar att han är mormon. Fred Thompson är omkörd redan pa förhand, vad det verkar. Ron Paul är inte trolig som kandidat. McCain och Giuliani är kvar, den förre är nog rätt utdaterad.

    Kvar är Rudy, som kanske kan greja det hela för GOP eller iaf vinna nomineringen. Men jag är tveksam i nuläget iaf. Nu är den här jämförelsen mer en ögonblicksreflexon, men man kan ju inte missa att demokraterna har ett par huvudkandidater som iaf märks och gör större avtryck i kampanjandet, tycka vad man vill om deras agendor.

  2. 2 Jonas Sigedal januari 7, 2008 kl. 12:42 e m

    Jag tror dock att det här med att de gör avtryck i kampanjandet ändå är en betraktelse ur svensk synvinkel, där vi ju får se väldigt lite mindre av republikansk kampanj och valrörelse. Det är verkligen talande hur få i ens omgivning som kan någonting alls om de republikanska kandidaterna.

    Jag tror att Rudy Giuliani, om han ställs mot Obama, har en god chans, då denne senare trots sina många personliga företräden ändock är en ganska ung och oerfaren politiker. Med hopp och drömmar tilltalar han unga och de som vill vända sig ifrån Bush, men i en kamp mot Rudy tror jag att han står sig slätt ifråga om trovärdighet i säkerhetsfrågor. Då Giuliani dessutom är liberal i värdefrågor kan han tilltala många i det vänsterlägret som annars tvekar om att rösta republikanskt.
    I en kamp mot Clinton kommer Rudy att få det tuffare. Eftersom de båda har lite halvhökiga, halvliberala, halvkonservativa budskap för sina respektive partier, så kommer de skjuta in sig på frågor i vilka de kan tävla om erfarenhet och trovärdighet. Jag tror att en kamp mellan Clinton och Giuliani skulle vaska fram den bästa möjliga presidenten i den här valrörelsen, vem det än av dem blir.

    Jonas Sigedal

  3. 3 germaniablogg januari 7, 2008 kl. 12:46 e m

    Nej, jag håller med, tyvärr saknar republikanerna samma star quality, men därmed inte sagt att de skall nonchaleras i media. Clinton och Obama har naturligtvis också större mediavärde än några vita gamla gubbar, tyvärr inte så mycket för deras åsikter som på grund av kön respektive hudfärg, och Hillary känd för en större publik också i Sverige sedan gott och väl 16 år. Med föregående val i färskt minne kan man icke desto mindre önska att media inte går i samma fälla – för valet är 12 månader bort och att räkna bort republikanerna redan nu är bara korkat. Dessvärre skulle det inte förvåna mig alls.
    /Niklas

  4. 4 germaniablogg januari 7, 2008 kl. 12:51 e m

    Ovanstående var riktat till Gustav. Guiliani vs Clinton tror jag precis som herr Sigedal vore det absolut bästa startfältet. Även om hon är väldigt mycket etablissemang och isdrottningslik har jag hennes make i färskt minne, och sämre president än så kan man faktiskt få. Man skall inte heller glömma att kandidaterna i nuläget appellerar till partiets gräsrötter, längre fram handlar det om att röra sig mot mitten och då kanske även Obama skulle få större trovärdighet i säkerhetsfrågor.

    Spänannde skall det hursomhelst bli. Så oändligt mycket intressantare och mer oförutsägbart ett amerikanskt val är än ett svenskt dito.
    /Niklas

  5. 5 Gustav januari 7, 2008 kl. 4:17 e m

    Visst är det intressant! Oavsett om man fascineras av kandidaterna, kampanjerna, möjliga resultat, det ofta främmande politiska klimatet eller de ibland fullständigt arkaiska valprocesserna.

    Dessutom kommer ju utfallet att ha stor inverkan runtom i världen under minst fyra ar efterat… själv skulle jag ju helst se en ateistisk, sex- och drogliberal, möjligen lätt interventionistisk klassisk liberal som president, men det verkar ju vara illa ställt med dem ”over there” just nu. Till syvende och sidst är det ju amerikanerna och inte jag som väljer; de vill nog ha nagot annat. Bara det nu inte blir ett alltför regleringshungrigt jesus-freak kan man ju vara nöjd..! 🙂

  6. 6 Eva januari 7, 2008 kl. 5:01 e m

    Gustav, vad du önskar är mer i linje med den gamla sortens konservativa demokrater, som var mer socialt liberala och ekonomiskt mer konservativa. Mike Blomberg, NYCs borgmästare funderar tydligen på att bli en presidentkandidat om han tror att han kan vinna. Han registrarde sig som oberoende, närmast från republikan, just i tid. Han önskar inte påverka valresultatet på det sättet som Perot gjorde. Att Clinton vann första gången var endast för att Perot splittrade rösterna.

  7. 7 Jonas Sigedal januari 7, 2008 kl. 5:30 e m

    Nej det låter i sanning som en bra kandidat enligt mig. För mig vore en kandidat som inser att USA är en federal statsbildning idealisk. Jag skulle vilja se allt nedmonterat: utbildningsdepartementet, sjukvårdsreformer osv, så att delstaterna kan sköta det här själva. USA är för stort för att Washington skall besluta om dylikt. Huvudstaden borde sköta nattväktarstatsfunktionerna, helt enkelt. Ron Paul är ju inne på detta lite, men han är enligt mig inte helt seriös libertarian då han först och främst är emot abort och därtill en alltför passiv utrikes- och säkerhetspolitik.


  1. 1 Enpartistaten är här! « Småländska spörsmål Trackback vid januari 7, 2008 kl. 1:38 e m
  2. 2 Clinton vs Giuliani « Germania Trackback vid januari 9, 2008 kl. 5:35 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Germania gavs ut 2008 på Hydra Förlag.

Germania är ett karaktärsdrivet, humoristiskt epos med liberal touche, en mörk satir som berättar om en tillvaro inte olik vår egen. I denna märkliga, skruvade värld sluter två forna antagonister en ohelig allians, och inget blir sig någonsin mer likt.

Den nyfikne kan avnjuta de första tre kapitlen här på bloggen: Läs direkt!


null


.
Germania på Bokus.
Germania på Adlibris.
Debutantporträtt med halva författarparet i SydSvenskan: Gör det ont när kroppar brister?

Sagt om Germania

"(Jag) kan garantera underhållande och bisarr läsning som överraskar, men som ändå känns märkligt bekant."

Johan Norberg, författare och globaliseringsvurmande tankesmed.


"För den som vill roa sig och lyssna till samhällssatir med liberala undertoner så finns Germania att lyssna till."

Fredrick Federley, centerpartistisk riksdagsledamot.


"Projekt av detta slag brukar aldrig överleva bakfyllan, men detta är ett undantag."

Andreas Bergh, nationalekonomisk fil dr och välfärdsforskare.


"Er bok är ett illa skrivet skämt som försvarar SSveriges (sic) utsugning av tredje världen."

Aporna, maoistisk bloggare.

Prenumerera på bloggen


%d bloggare gillar detta: