Bästa scener i Germania 2007

Året går mot sitt slut, och precis som bland andra nyhets- och filmindustrin avser även Germaniaindustrin och kringliggande omfattande franchise göra bokslut och etablera en lista, i syfte att hylla oss själva och vårt otroliga verk. 2007 har i sanning varit ett mycket händelserikt år för Germaniaredaktionen och dess kärleksbarn, Germania, då detta vår verk för det första färdigställts och för det andra för första gången mött en publik utanför den omedelbara vänkretsen, och därtill i ett mycket hjärtligt bemötande. Tongivande liberaler (se högerkolumnen) har tagit till sig och rekommenderat vårt alster, och en, förvisso blygsam men dock, fanbase har växt fram kring vårt verk. Vi hoppas och tror naturligtvis att 2008 blir ett ännu mer framgångsrikt år.

Emellertid. Även om läsare är trevligt, så är de ju samtliga en hoper amatörer utan vare sig känsla för språklig stringens eller gentlemannamanér. Riktiga omdömen kräva en snobbistisk, kulturelitistisk jury, med en bister, socialkonstruktiv syn på tillvaron och ett hat mot vulgär populärkultur som främsta drivkraft. Detta tog Germaniaredaktionen fasta på, då de utsåg Germaniajuryn, bestående av två av Sveriges främsta och mest lovande författare, och även de utan paritet främsta, kanske enda, kännare av verket i fråga, nämligen Jonas Sigedal och Niklas Elert, att utse de 10 i deras och folkets bästa ögonblicken i den första säsongen av följetongen Germania. Varje scen ackompanjeras av ett representativt citat, men för att inmundiga sig dem i deras helhet rekommenderas läsning av om inte boken från början till slut, så åtminstone kapitlen i fråga. Den som ogillar herrarnas överlägsna manér och smak uppmanas att tillhandahålla sin egen lista, eller än bättre, skriva en egen bok.

Bästa Scener i Germania 2007

1. Herr Leijonmaahn reciterar mötet med en kåpbeklädd man på ett föga berättarvänligt sätt, i kapitel 4.

Jag förfördes av väsandet som vore det akajiska nymfers sång, och jag fann mig strax därpå i en av dimslöjor höljd gränd. Väsandet övergick i tal, och jag kommer i det följande att ordagrant försöka recitera den märkliga konversation som utspelade sig mellan mig och den väsande stämman, för att göra denna historiskt viktiga händelse all tillbörlig rättvisa:

2. Leijon Winberg berättar om den sanna konsten, och tuktar en på tok för produktiv skoputsare, i kapitel 5.

”Slav under guldet!” skrek han till arbetaren. ”Du putsar mina skor som om du gjorde det för pengar! Slå dig fri, och gör ett sämre jobb, så att du kan dela din produktivitet med andra!”

3. Herr Leijonmaahn och Kvarnen besöker Operakällaren, i kapitel 11.

Det slutade att bubbla i soppskålen.

4. Robert Mugabe funderar kring demokrati på en veranda i Bergslagen jämte bland andra Augusto Pinochet, Sveriges statsminister och James Arlington, i kapitel 8.

Robert bar en himmelsblå kaftan och ett flätat skärp i rött siden, svart hy, och på huvudet en krona i metall, slarvigt gjord av en av hans fattiga söner på slöjden. Ty Zimbabwe var ännu ingen rik diktatur, och diktatorn hade bara haft råd att dela med sig av det knappa välståndet till sina två äldsta söner. Han talade om expropriering av jord som en lösning på problemen som uppstått i jordexproprieringarnas kölvatten:

5. James Arlington minns sin uppväxt på Park Avenue, i kapitel 12.

En stenhård drill blev James vardag under de kommande fem åren. Han fick lära sig att cykla, simma, läsa, springa, skjuta vilt, jaga småvilt på parkett, förhöra och klä sig. Denna sista punkt hade Generalen emellertid lärt ut något slapphänt, varför herr Arlington än i dag kan ses bärandes de mest underliga av munderingar.

6. James Arlington enleverar en viss svensktysk adelsman mitt uppe i en sjukhusvistelse, i kapitel 10.

Flickorna började nämligen gråta när de plötsligt såg en frånstötande livlös man, iförd ett landstingsnattlinne med öppen rygg, och som trots sin järnhårda stelhet dallrade av fett likt en gelépudding som skurit sig vid tillredningen. Detta fettberg kom farandes ut från huvudentrén, buret av landets statsminister James Arlington, som bryskt och okänsligt sprang in i sitt folk.

7. Herr Leijonmaahn berättar vad han vill göra med judarna och demokratin om han får en förtroendepost i Sverige, i kapitel 9.

”Svenskar!” skrek han, och tog en konstpaus. Ur rockfickan tog han så fram ett känt judekväde, presenterade det, och brände det.

8. Ordförandes glädjerus efter en viktig seger, i kapitel 7.

Då bud kom till Djursholm om resultatet, genljöd ön av ett välmående glädjevrål. Ordförande visste inte till sig av lycka över att hans kronprins nu krönts. Han sprang ut till sin hemmafru i köket, och kysste henne ömt på munnen. Han dricksade sitt fnask och lallade sjungande ut i golfbanan.

9. Herr Leijonmaahn träffar mitt i sin stora sorg en hjälpsam gaullist på en Afghanmatta, i kapitel 1.

‘Det vore mer än en ära, större än ett livskall, att få stå vid er sida i detta! Låt mig än en gång buga mig, denna gång djupare, så att min i er närvaro ovärdiga panna vidrör afghanmattan på vilken jag står!’

10. Pedér P’de gör entré på Chateau de Versailles, i kapitel 2.

Pedér P’de uppbar nämligen sina munderingar på så vis, att trots att det inte var en repa i skon, ett veck i tyget, eller ett hårstrå som låg ogenomtänkt, så såg det vare sig nytt, ärvt eller köpt ut, utan föreföll blott vara en naturlig del av europolitens person. Denna tidlösa elegans utsattes ofta för plagiat och efterapning, men så snart någon likt Ikaros försökte närma sig solen, smälte vaxvingarna, och Pedér P’des glamorösa aura strålade än intensivare.

Germaniaredaktionen

Annonser

0 Responses to “Bästa scener i Germania 2007”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Germania gavs ut 2008 på Hydra Förlag.

Germania är ett karaktärsdrivet, humoristiskt epos med liberal touche, en mörk satir som berättar om en tillvaro inte olik vår egen. I denna märkliga, skruvade värld sluter två forna antagonister en ohelig allians, och inget blir sig någonsin mer likt.

Den nyfikne kan avnjuta de första tre kapitlen här på bloggen: Läs direkt!


null


.
Germania på Bokus.
Germania på Adlibris.
Debutantporträtt med halva författarparet i SydSvenskan: Gör det ont när kroppar brister?

Sagt om Germania

"(Jag) kan garantera underhållande och bisarr läsning som överraskar, men som ändå känns märkligt bekant."

Johan Norberg, författare och globaliseringsvurmande tankesmed.


"För den som vill roa sig och lyssna till samhällssatir med liberala undertoner så finns Germania att lyssna till."

Fredrick Federley, centerpartistisk riksdagsledamot.


"Projekt av detta slag brukar aldrig överleva bakfyllan, men detta är ett undantag."

Andreas Bergh, nationalekonomisk fil dr och välfärdsforskare.


"Er bok är ett illa skrivet skämt som försvarar SSveriges (sic) utsugning av tredje världen."

Aporna, maoistisk bloggare.

Prenumerera på bloggen


%d bloggare gillar detta: