Hjälp till att sprida det liberala evangeliet

Samtidigt som undergångsstämningen sänker sig över världen rapporteras det att barns hälsa blir allt bättre världen över. Jag gläds åt att en positiv nyhet för en gångs skulle lyckas tränga sig igenom det allmäna nedstämda bruset, men blir samtidigt uppgiven i beaktandet av, att den positiva utveckling som skett klotet över under de senaste decennierna i princip tycks gå människor helt förbi.

Jag var på ett föredrag nyligen i Lund med en professor i ekonomisk historia. Under frågestunden frågade sig en klarsynt kvinna varför, nu när det bevisligen är så att utvecklingen går framåt och världen blir bättre och bättre, i princip bara är ‘nyliberalen’ Johan Norberg som påtalar detta. Hon sade detta utan att i mitt tycke tyckas tycka något speciellt om herr Norberg i övrigt. Att undertecknad däremot gillar honom bör läsaren ha i åtanke i det följande, då han ju faktiskt är ett fan av Germania, det liberala, humoristiska epos jag skriver tillsammans med min bloggkollega herr Sigedal.

I beaktande av den empiri vi har över den senare halvan av det tjugo århundradet, eller de senaste tvåhundra årens överhuvudtaget, är det tämligen märkligt att så många människor fortfarande nostalgiserar kring någon idyllisk forntid, då utsläppen var så mycket mindre, temperaturen så mycket normalare, våldet så mycket mildare och människorna så mycket gladare och generösare. Ett förflutet som aldrig funnits, men likväl finns det där som ett slags riktmärke hos många, som ‘den gamla goda tiden’. Kanske beror denna fiktiva längtan på klimathysterin? Eller på den utbredda skepsisen mot dagens konsumtionssamhälle?

Kanske är skälet helt enkelt, att merparten av de framsteg som ägt rum på jorden under de gågna århundradena, skett till följd av liberala reformer i fråga om bland annat fri rörlighet, handel, demokrati och egenföretagande, något som gett utlopp för människans egen kreativitet och skaparförmåga. Och detta på ett vis som ingen plan, hur framsynt den än må vara, någonsin kunde ha gjort.

Detta faktum tror jag att många människor känner ett stort obehag inför, och det är också frånvaron av en plan som är ett av liberalismens största problem samtidigt som det naturligtvis är anledningen till att den levererar resultat, något herr Sigedal diskuterat i denna essä. Följden av detta blir icke desto mindre att alla de människor – socialister i alla partier – som vill ha en plan, måste blunda för framstegen, och samtidigt smutsmåla källan till dem.

En som man måste erkänna gör ett mästerligt jobb på denna sista punkt är den kanadensiska globaliseringsmotståndaren Naomi Klein, som i sin senaste bok Chockdoktrinen påstår sig etablera en länk mellan liberalism (tydligen mycket löst definierat) och tortyr. Boken har mottagits okritiskt i hyllningskörer av kulturvänstern, och jag fruktar att den kommer att få ett lika stort genomslag som hennes förra bästsäljare No Logo. En person som försöker förhindra detta är – naturligtvis – Johan Norberg. Här kan ni lyssna på hans dissekering av Chockdoktrinen från en talarkväll som Timbro arrangerade igår.

På Liberala Studenters årsmöte i förra månaden sade Lars Leijonborg, inbjuden som talare, att han i sin ungdom inte ens i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att världen skulle bli till en så trevlig plats som den är idag. Vi lever sannerligen i den bästa av världar. Men om vi vill att denna värld skall bli ännu bättre, att än färre barn skall dö, än fler människor skall lyftas ur fattigdom, och än mindre människor skall dö i krig, då måste vi ta strid för liberalismen, och människans möjligheter att själva bestämma över sitt liv.

Evangelistiskt, jag vet, men det är ju trots allt jul.

Niklas Elert

Alla rekommenderas även att, precis som bland andra Johan Norberg och Fredrick Federley, inmundiga sig Germania, en bok som handlar om vad som sker, då planen ersätter det fria skapandet. I dessa dagar då Vaxholmsfallet fått en så lycklig upplösning, rekommenderas särskilt varmt kapitel 6: Syndikatet.