Sovjetunionens offer?

Allt som oftast stöter man på någon stolle som försöker förringa demokratiernas insats under andra världskriget till något slags själviskt agerande i överlevnaddsyfte, medan Sovjetunionen framställs som den store befriaren med sina offer om – hur många är det? – nio miljoner soldater och arton miljoner civila. Bland andra vänsterpartiets Ali Esbati och aftonbladets Åsa Lindenborg brukar, på årsdagen av krigsslutet eller dagen D eller något annat monumentalt datum, inta denna påstått alternativa ståndpunkt, där de som garanterade demokratin i ena halvan av Europa framställs som lata drönare som lät någon anna göra jobbet.
Historikern Norman Davis, om vars nya bok det berättas på Under strecket i SvD idag, verkar ha sin uppfattning klar. Hur fel han har konstaterar Thomas Engström, i sin läsvärda artikel:

I synnerhet är Davies upprörd över anglosaxisk självöverskattning, vad både moralisk överlägsenhet och militär betydelse anbelangar. Uppblåstheten sägs manifesteras på vita duken, i talarstolar och i historieböcker. Han återkommer genomgående till ”myten”, ”mytbildningen”, ”mytologin” om kriget. Sådant brukar tarva sin upphovsman, och denne skurkaktige förfals kare antyds mycket riktigt också mellan varje rad. Även om man kan lära sig mycket nytt av Davies så är ett säkert som barkbröd i Karelen: allt är USA:s fel.

Hitler anföll Sovjetunionen med historiens mäktigaste, mest aggressiva och mest framgångsrika krigsmaskin. Den hade redan lagt under sig merparten av övriga Europa. Västmakternas beslut att i det skedet liera sig med precis vem som helst var mer än förståeligt, kan man tycka. Det var tvunget. Att sedan resultatet inte blev fläckfritt borde ingen, allra minst en framstående och skicklig historiker som Norman Davies, förundras över. Västs mål var att överleva och det målet uppnåddes. Godare än nödvändigt blir ett krig bara i sagorna.

Precis. Man ställer förväntningar på att demokratier borde agera gott och storsint i alla situationer. Men poängen med den typen av krav, den typen av utopier, är att det inte finns annat än i propagandan hos totalitära regimer, och att det som utmärker demokratier är att de bara är summan av sina mänskliga, felande invånare. Man gör fel hela tiden, men man är självkritisk, analyserar sina misstag och försöker lära av dem. När britterna till exempel satte Boer i koncentrationsläger under boerkriget upptäcktes detta av några rådiga själar, och man piskade upp en opinion i hemlandet som fick koncentrationslägrena att stängas igen.

Sovjetunionens offer, å sin sida, är förvisso fruktansvärt tragiskt med avseende på de oerhörda mängder ryssar som tvingades sätta livet till. Men att dessa vallades som lamm till slakten av en grym härskare gör inte att vi är skyldiga att känna något slags tacksamhet eller skuld gentemot den diktatur eller den ideologi som med all säkerhet hade förslavat oss precis som de förslavade östeuropa, om det inte vore för att några demokratier ställde sig i vägen.

Annonser

6 Responses to “Sovjetunionens offer?”


  1. 1 goranr augusti 24, 2007 kl. 6:39 e m

    Dessutom så bör man komma ihåg att den totala omänsklighet som Sovjetunionen och Tyskland visade mot varandras innevånare i kriget aldrig kan bli något plus inte ens hos Åsa Linderborg, som med ryggmärgen alltid tar ställning mot USA och för diktaturer.

  2. 2 Francisco d'Anconia augusti 25, 2007 kl. 1:35 f m

    ”…det som utmärker demokratier är att de bara är summan av sina mänskliga, felande invånare”

    Det var det mest pricksäkra jag läst på länge.

  3. 3 Hasse augusti 26, 2007 kl. 9:38 e m

    Jag skulle inte kalla 40-talets Storbritannien för primärt en demokrati, utan ett kolonialimperium med stora delar av Asien och Afrika under sina kängor.

  4. 4 germaniablogg augusti 26, 2007 kl. 10:33 e m

    Hasse; ja, det var ett kolonialimperium, men jämför gärna med den totala avsaknaden av demokratiska inslag i Hitlertyskland eller Sovjetunionen och fundera över vilket imperium som representerade trevligast värden. Därtill avvecklades kolonierna efter kriget ifråga, vilket jag menar stärker min tes att demokratier – eller om man så vill oligarkier – definitivt kan och kommer att göra saker fel, men att man försöker räta ut sina misstag. Med en viss – gärna hög – grad av folkstyre kommer en självreglerande funktion som är självförstärkande och gynnsam för samhället ifråga.
    Du är säkert medveten om att demokrati kommit pö om pö till nästan alla länder som valt att applicera detta det minst dåliga av styrelseskick: I och med att män i Storbritannien fick rösträtt följde insikten om att även kvinnor borde ha rätt i detta, varur följde insikten att även andra folk i det brittiska imperiet förtjänade samma rättigheter. Man måste börja någonstans.
    Herr d’Anconia; man tackar!

  5. 5 Susanne augusti 27, 2007 kl. 2:01 e m

    Lunch!

    Nu är det dags för strömming till lunch. Stekt strömming. Mums!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Germania gavs ut 2008 på Hydra Förlag.

Germania är ett karaktärsdrivet, humoristiskt epos med liberal touche, en mörk satir som berättar om en tillvaro inte olik vår egen. I denna märkliga, skruvade värld sluter två forna antagonister en ohelig allians, och inget blir sig någonsin mer likt.

Den nyfikne kan avnjuta de första tre kapitlen här på bloggen: Läs direkt!


null


.
Germania på Bokus.
Germania på Adlibris.
Debutantporträtt med halva författarparet i SydSvenskan: Gör det ont när kroppar brister?

Sagt om Germania

"(Jag) kan garantera underhållande och bisarr läsning som överraskar, men som ändå känns märkligt bekant."

Johan Norberg, författare och globaliseringsvurmande tankesmed.


"För den som vill roa sig och lyssna till samhällssatir med liberala undertoner så finns Germania att lyssna till."

Fredrick Federley, centerpartistisk riksdagsledamot.


"Projekt av detta slag brukar aldrig överleva bakfyllan, men detta är ett undantag."

Andreas Bergh, nationalekonomisk fil dr och välfärdsforskare.


"Er bok är ett illa skrivet skämt som försvarar SSveriges (sic) utsugning av tredje världen."

Aporna, maoistisk bloggare.

Prenumerera på bloggen


%d bloggare gillar detta: