Den förvisso inte okontroversielle forskaren R. J. Rummel hör till världens främsta experter på kollektivt våld, i synnerhet sådant utfört av stater. Hans term democide definierar mord utförda av en regering mot sina medborgare, och hävdar att sex gånger så många människor har dött till följd av regeringars illvilja under nittonhundratalet än i alla krig i historien.
262 miljoner döda på hundra år borde vara en varningssignal så god som någon på att en stat är en av de farligaste företeelser som finns, och för mig är det tämligen förbryllande att vi inte för en mer genomgripande diskussion om hur en stats makt bör begränsas. Ty, som Rummel hävdar:
Concentrated political power is the most dangerous thing on earth
Ty staten – det vill säga den råa makten som kommer av att medelst våldsmonopol kunna förmå människor att bete sig på ett annorlunda vis än de annars skulle ha gjort – är i otyglad form en fruktansvärd kraft, ett odjur. Sedan spelar det ingen som helst roll om sagda våldsapparat kontrolleras av en förment välvillig härskare eller inte – det ligger i statens natur att om den inte är ordentligt kedjad kommer resultatet ändock bara bli våld, tvång och död, oberoende av makthavarens intentioner.
En av de mest grundläggande kedjorna är enligt Rummel ett demokratiskt system. Demokratiska styrelseskick är betydligt mindre troliga att mörda sina egna medborgare, samtidigt som de inte bekrigar andra demokratier enligt det demokratiska fredsteoremet. Därtill, hävdar Rummel, har inga svältkatastrofer förekommit i demokratier, vare sig med medvetet uppsåt från regeringens sida eller utan.
Uppsåt är också det en aspekt Rummel berör i sin forskning, då det är någonting han menar krävs för att democide skall föreligga. För att skilja detta från de dödsfall som sker till följd av regeringars klantighet, oförmåga eller likgiltighet benämner han detta sistnämnda såsom mortacide, och menar återigen att detta slags dödsfall är mindre vanliga än demokratier.
Tankarna går till denna sistnämnda definition, mortacide, i beaktandet av katastrofen i Burma, där militärjuntan, möjligen inte med det direkt uppsåtet, dödar sin befolkning som ett resultat av den förtryckande, okontrollerande stat man har etablerat sedan årtionden tillbaka. Jämförelsen med det betydligt öppnare grannens hantering av sin samtida katastrof är talande.
Bägge länderna är förvisso diktaturer, och Kina är tack vare sin storlek och blomstrande tillväxt den långt mycket mäktigare av de båda på ett internationellt plan. Men den kinesiske medborgaren har till följd av de ekonomiska liberaliseringarna, ett förvisso defekt system av ansvarstagande, och den relativa öppenheten mot omvärlden långt mycket mer att säga till om än sina olycksbröder i Burma, där staten kontrollerar hela samhällskroppen. Burma idag har mer gemensamt med Kina vid tiden för jordbävningen i Tangshan 1976, då mellan 250000 och 700000 människor omkom.
Också i den nuvarande situationen, när den kinesiska katastrofen fått långt större proportioner än tidigare, är jag övertygad om att den burmesiska dödssiffran trots detta kommer att bli långt högre.
Med detta sagt skulle naturligtvis en demokratisk stat, där verklig öppenhet, accountability och mänskliga rättigheter existerar, ha varit långt bättre rustad att hantera dylika katastrofscenarier.
Frankrike och Storbritannien har nyligen tagit brösttoner gentemot Burma. I den här artikeln diskuterar jag utifrån en liberal (inte neokonservativ) utgångspunkt vilka rättigheter en diktatur har (inga) och vilka rättigheter en demokratisk stat har att ingripa om den finner detta önskvärt.
Niklas Elert
Läs Germania, ett liberalt epos som på humoristiskt vis propagerar för demokrati, fri handle och mänskliga rättigheter.
Uppdaterin: svältkastrof i Burma?
0 Svar till “Mortacide och democide”