Av de senaste dagarnas rapportering kring den pågående krisen i försvaret, så har vi förstått, att Sverige inte kan försvaras. Detta är inte blott en kandidat till tidernas främsta politiska skandaler, det är politik så vansinnig och illa skött att man går i taket då man ägnar den minsta tanke. Situationen är alltså så illa att överbefälhavaren själv går ut i media och säger att landet inte kan försvaras. Då är det verkligen något som inte står rätt till.
Att armé, flotta och flygvapen varit eftersatt och undermåligt sedan länge vet vi, men någonstans passerar den gräns där man kan fråga sig om man egentligen ska betala sin skatt. Av alla de hundratals miljarder som flödar i systemen, till försäkringssystem som kunde ha varit privata, till konst och kultur som föröder kreativiteten, till en väldig byråkrati och till hundratals myndigheter, har man inte lyckats fördela tillräckliga resurser för att tillgodose en civilisations mest grundläggande uppgift. INGENTING är viktigare än detta, ingenting kan få stå före Sveriges möjligheter att skydda sina medborgare mot våld i händelse av en attack utifrån. (Ingenting förutom det likt viktiga polis- och rättsväsendet, också det eftersatt, om inte i samma utsträckning.)
Vi kan lägga ner offentlig utbildning, sjukvård och i princip allt annat, människor kommer att hitta andra lösningar på hur de skall tillgodose sina behov. Men försvaret, våldsmonopolet, är av en sådan speciell natur att det måste organiseras just som ett monopol. Det är nämligen en helt kollektiv vara, ett begrepp som annars används i alltför stor utsträckning. Därför finns inga ursäkter, och inga bortförklaringar, som kan rättfärdiga detta schabbel. Sveriges förmåga att försvara sina gränser måste återställas. Nu.
Det faller dessutom inom orimlighetens ram att detta skulle vara en fråga av ekonomisk natur. Den svenska statskassan har aldrig haft större intäkter än nu, överskotten fullkomligt flödar över, tillväxten och sysselsättningen är god, och alla indikatorer visar på en sund utveckling. Det finns med andra ord hur mycket pengar som helst. Några fjuttiga miljarder till försvarsmakten är en droppe i havet i jämförelse med vad som sätts sprätt på i olika statliga spenderbyxesammanhang.
Det är så man vill sätta fingrarna i halsen och kräkas, eller rentutav göra revolution, när man tänker på hur människors med slit införskaffade slantar beslagtas till hälften och förslösas på partistöd, presstöd, kultur och opinionskampanjer, samtidigt som försvaret för våra liv läggs i malpåsen.
Det finns inga ursäkter! Regeringen måste omedelbart åtgärda krisen!
Jonas Sigedal
Om en lite alternativ verklighet, där Sverige helt plötsligt får en enorm försvarsstyrka, handlar Germania.
Det är ganska paradoxalt om man tänker efter att begreppet Public Service, som sannerligen borde vara applicerbart pá nattväktarstaten, enkom används i frága om det perifiera omrádet kultur… Men det säger väl en del om vára makthavares prioriteringar och medborgarförakt.
Niklas Elert
Nu ska vi ju naturligvis inte glömma att ÖB talar i egen sak. Han liksom jag är ju intresserad av att få tag på så mycket pengar som möjligt! Det finns MASSOR av pengar att spara genom att t ex göra sig av med alla avdankade halvalkoholiserade officerare som till ingen nytta fortfarande uppbär lön och anställning inom försvaret. Massor av pengar rinner bort genom administration och byråkrati. Försvaret är ett svart hål som genom åren lyckats klösa av skattebetalarna oändliga summor medelst ett icke existerande ”rysshot”.