Var finns vapenliberalerna?

Är vapen den ultimata ideologiska vattendelaren?

Det finns några brännande frågor som delar ideologer av alla skolor i två skilda läger. Förutom filosofiska, ofta helt orimliga exempel om nödsituationer, tänkta att sätta ens grundläggande moral på prov, finns verkliga frågor, som vi alla bör ta ställning till, och motivera.
Prostitution och droger brukar vara vattendelare. Konservativa säger här i regel nej, socialister hyser något slags romantisk vurm för narkotiska preparat, och liberaler (eller i varje fall alla de olika fraktioner som kallar sig liberaler) är sällsynt splittrade i bägge dessa.
Frågan om vapen är ännu mer komplex. I vårt land är den visserligen en ickefråga, men i framförallt Förenta Staterna förenar den konservativa och liberaler i hög grad. På båda dessa sidor finns dock regleringsivrare som önskar inskränka rätten att bära vapen, ofta i samband med någon uppmärksammad skolskjutning eller liknande. Detta inlägg syftar inte främst till att ta ställning (den frekvente läsaren av denna blogg anar månne var författare står principiellt i denna fråga) utan vill snarare uppmärksamma vapenfrågan som en fråga av högsta relevans, som inte minst är värd att fundera över och ta ställning till nu då den aktualiserats i samband med Rödeby-rättegången.

Den klassiskt liberala utgångspunkten definierar egentligen ingen rätt till att bära vapen. Denna rätt är nämligen, som andra rättigheter, ingen förmån som skänkts till medborgarna av en välvillig statsmakt; istället råder det omvända förhållandet. Statens rätt att beväpna sig, i syfte att skydda medborgarna från yttre hot och mot varandra, är direkt deriverbar ur individens rätt att försvara sin egen kropp, med självförsvarsvåld, om nöden så kräver. Dock ansågs denna rätt vara så viktig, och så grundläggande, att den skrevs in som det andra tillägget till den amerikanska konstitutionen. Tanken med detta är en del av hela frihetsidén om maktdelning. Med olika maktcentra, förskjutna mandatperioder, en konstitutionsdomstol och andra instanser syftade grundlagsfäderna till att begränsa politikers möjligheter att ta makten från medborgarna. Man kände dock till hur lätt politik korrumperas, och hur snara klåfingriga makthavare är att, i skydd bakom ord som rättvisa, frånta människor deras rättigheter. En beväpnad befolkning sågs därför som den yttersta garanten för att Förenta Staterna aldrig skulle falla ihop i despoti, och därtill bli sällsynt oattraktivt att invadera. (Kan ni föreställa er en värre gerilla att slåss mot för en utländsk makt än amerikanska miliser?)
Det är också denna grundläggande idé som ligger till grund för de amerikanska konservativas syn på saken.

Att medborgarna skall försvara sig mot staten är väl däremot inte det vanligaste argumentet som går i debatten. Istället handlar det om var och ens rätt att försvara sig, alltså den allra mest grundläggande principen. Notera att vi här talar om självförsvarsvapen, det blir faktiskt helt andra gränsdragningsproblem då man behandlar attackvapen, militära vapen eller rent av massförstörelsevapen. (Sådant som kan tänkas utgöra allmän fara måste behandlas separat. Vi vill ju inte gärna se någon släppa ut senapsgas på tomten, och kunna straffas först om någon tar skada av det. Många vapen är ju direkt farliga för omgivningen, till skillnad från droger som kan vara direkt farliga för en själv, och potentiellt farliga för någon annan.)
Är man då motståndare till vapen, måste man pröva sin egen syn på rätten att försvara sin egen kropp, om man vill ha en principiell utgångspunkt. Man måste väga denna rätt mot någon konsekvensbaserad ”kollektiv rättighet” för det stora flertalet att eventuellt utsättas för en skjutgalen mans härjningar. Jag tycker att det är på dessa motståndare som bevisbördan borde ligga. Den som vill ta någonting från någon annan måste motivera det.

Så, hur ställer ni er till detta, liberaler, socialister och konservativa, och alla däremellan? Att bara avfärda vapen som testosteronstinna mäns penisförlängare och roten till allt våld fungerar inte. Att bara ogenomtänkt konstatera att ett vapen är farligt, och därför skall det bort, håller inte. Vapen kommer att finnas alltjämt, och ju mer förbjudet det är, i desto större omfattning kommer enbart brottslingar ha tillgång till dem. Det finns en väldig tendens i Sverige till att bara reflexmässigt säga att man är emot skjutvapen, då detta anses vara den fredliga positionen. Men är det verkligen så? Betänk följande situationer: kvinnan som blir utsatt för våldtäktsförsök och med en pistol kan försvara sig, familjen som blir utsatt för inbrott och med ett vapen kan freda sig mot förövarna, en person som bor på landet dit polisen aldrig kommer att hinna, en fysiskt underlägsen person som kan försvara sig mot en betydligt starkare.

Jag tycker verkligen det är dags att frågan om rätten att bära vapen diskuteras på allvar. Debatten är helt ickeexisterande i dagsläget. Fråga er på samma gång var statens rätt att avväpna medborgarna kommer ifrån.

Jonas Sigedal

Om ni vill läsa om en stat som i sanning beväpnar sig mot sina medborgare, så finns Germania. Boken utkommer i höst i sin helhet på Hydra Förlag.