En rätt att födas existerar inte

Idag på Svd Brännpunkt argumenterar Erwin Bischofberger och Sture Gustafson, tidigare ledamöter för Statens medicinsk-etiska råd, för en påstådd “rätt att födas”. Varifrån denna rätt skulle härstamma redogörs ej för, däremot går man in på att ett befruktat embryo är ett “liv i vardande och således skall ha ett visst skyddsvärde”. Detta är väl ett resonemang som tillämpas för att man skall hitta kompromissgränser om när abort skall förbjudas, men på intet sätt kan det förklara varför nya möjligheter att testa och upptäcka medfödda handikapp skulle komplicera aborträtten.

Enligt mig kan fostret omöjligen omfattas av rättigheter, då det inte är en människa ur rättighetssynpunkt på samma sätt som ett förlöst barn. Negativa rättigheter stipulerar tydligt att ingen har rätt att leva av någon annan, och att ingen är skyldig att ersätta någon annan för dennes leverne. Dessa rättigheter är sprungna ur idén om att människan, som en tänkande varelse, måste inneha dessa rättigheter för att kunna vara människa. Rättigheterna är de ramar som utgör hennes liv. Eftersom hon har fått en hjärna och kan tänka fritt måste hon få göra detta, och denna rättighet appliceras på alla och envar, som individuella rättigheter. Detta leder oss till ingen har rätt att kränka andras rättigheter.En inskränkning av fullständig aborträtt är och förblir en inskränkning av kvinnans rättighet. Så länge fostret lever i hennes livmoder och av hennes kropp, befinner det sig i ett direkt beroendeförhållande gentemot henne. Enbart kvinnans fria vilja att behålla barnet kan hålla det vid liv. Ett oönskat barn kan lika gärna betraktas som ett organ, som tvingar moderns kropp att förse det med mat, energi och husrum. Att någon annan än modern skulle ha rätt att avgöra kring ett behållande av fostret, är ett märkligt resonemang.

Givetvis finns det en känslomässigt komplicerande faktor, eftersom fostret, om det får stanna kvar, slutligen kommer att födas och vid jordelivet kommer att omfattas av samma rättigheter som alla andra. Denna känslomässiga faktor torde dock fullt ut vara kopplad till moderns känslor, ty mina känslor kring vad en kvinna gör med någonting i sin kropp kan inte med lagens makt få begränsa hennes rätt. Jag kan resonera, försöka påverka och kanske erbjuda mig att ta hand om barnet om jag brinner för dess födelse, men avgörandet måste alltid, och fullt ut, vara kvinnans.

Ändock existerar ju inskränkningar i aborträtten. Om dessa skall kunna motiveras, eftersom de svårligen kan ha en principiell utgångspunkt (det skulle i sådana fall vara ett totalt abortförbud) så måste de ha en någorlunda objektiv bas. En tidsgräns är således det mest moraliska och det mest rättvisa att ha, precis såsom andra inskränkningar av rättigheter, som skatt, drogförbud och liknande, måste ha enkla och tydliga bakgrunder. Att då, som artikelförfattarna gör, spekulera kring hur olika anledningar och ny teknik skulle göra aborträtten osmakligare, är enligt mig absurt. Skall där finnas en tidsgräns, måste man tydligt reglera en sådan, och sedan tala om att efter denna tidpunkt så är fostret att betrakta som en människa med rätt till liv. Vad kvinnan dessförinnan gör med fostret, och av vilka anledningar hon gör det, är inte statens bekymmer.

Vi kan inte ha en emotionell utgångspunkt vid abortdiskussion, vi måste överlåta de känslor, av glädje, smärta, sorg eller vanmakt, som kan tänkas uppstå i samband med graviditeter, på den enskilda kvinnan. Tillsammans med sina nära kan hon resonera om vad hon vill göra, inte med domstolar och byråkrater. En rätt att födas existerar nämligen inte.

Debatten har tidigare i SvD berörts i två andra artiklar.

Uppdatering: Debatten fortgår på SvD, nu senast med ett intressant inlägg som utgår från aborträtt och fostrets medvetande.

Jonas Sigedal

I Germania respekteras särdeles få rättigheter. Istället tycks där diverse statsmakter omfattas av mycket långtgående, egna rättigheter.