Kanske är det för att vi i Sverige har en så pass enorm offentlig sektor, som gör att diskrimineringslagstiftningen känns naturlig. För då staten skall spegla sitt samhälle, och tjänstgöra för sina medborgare, så måste den vara helt objektiv, och behandla alla lika. Det handlar om allas likhet inför lagen, en av de mest grundläggande förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle.
Denna likhet inför lagen innebär vidare allas rätt till lika skydd för sin åsikt, och sin egendom, till exempel. Om någon av dig oönskad gäst försöker att ta sig in i ditt hem – och på vad sätt än denne må vara oönskad -, har du rätt att ringa polisen och få denne undanröjd. Om någon försöker tvinga dig att hålla tyst kring en viss fråga, har du rätt till lagens skydd att garantera dig denna rätt att tala fritt. Om någon vill in på din restaurang har du rätt att neka personen ifråga det, oberoende av skäl från din sida? Hmm nej, just det, det finns ju en diskrimineringslagstiftning. I praktiken innebär alltså denna, att polisen kan komma till platsen, och anmäla dig för att du försöker utverka rätten till din egendom, eller tvinga dig att släppa in den oönskade. Poff! med rättstaten.
Jag ska lägga till att diskrimineringslagstiftningen först och främst bygger på en uppdelning i olika grupper, där staten, som ju annars själv bör vara så objektiv som möjligt, delar in människor efter deras hudfärg, härkomst, sexualitet och så vidare. Sedan knappar man fram lite statistik och tar fram vissa minoriteter, buntar ihop dessa i grupper med varandra utan att ha en aning om vilken grupptillhörighet de själva erkänner, och lagstiftar sedan om att dessa har särskilda rättigheter. Rättigheter i en av staten fördefinierad grupp, alltså, inte den enskildes rättigheter.
Förstår ni vart det hela är på väg? Man har i vissa fall frångått principen om den enskildes rättsprövning, för att ovanpå detta tillämpa dessa mallar för grupptillhörighet, och se om man också kan döma för diskriminering.
Var krogägaren en vit medelålders man? Var den nekade gästen en ung kille med utländsk härkomst? Då finns ett större underlag för en diskrimineringsdom.
Var krogägaren en iransk man i femtioårsåldern? Var den nekade gästen också en iransk man i femtioårsåldern? Då blir det lite svårare, för båda tillhör ju samma ”minoritetsgrupp”.
Det allt det här innebär är att all diskrimineringslagstiftning till syvende og sist innebär en inskränkning för den personliga äganderätten. Att få släppa in vilka man vill på sin egen krog, i sin egen butik, klädaffär, kontor eller sitt privata hem borde vara lika självklart som att man ska få anställa vem man vill, sälja till vem man vill eller köpa av vem man vill. Det är inte statens uppgift att ägna sig åt sådant här. Ett civilsamhälleligt initiativ, som uttalar sig i dessa frågor, och som har synpunkter och granskar, är dock välkommet. För diskriminering är privatmoral, inte lag.
Ingen kan bestämma vad en människa tänker. Vad hon sedan säger, eller hur hon handlar, skall vara upp till henne, så länge hon inte inskränker någon annans rätt till detsamma. Bara för att man kan besluta om begränsningar för det fria ordet, betyder det inte att det är rätt, lika lite som att inskränkningar i äganderätten är rättvisa bara för att de är genomförbara. Vad enskilda har för skäl till att neka någon entré på sin egendom, eller neka någon anställning, borde vara irrelevant i lagens mening. En arbetsgivare borde ha full laglig rätt att gå ut och säga i media att: ”på den här arbetsplatsen anställer vi bara män” utan att förklara sig och med fortsatt full rätt att också bara anställa män. Att denna arbetsgivarens inställning troligen bara kommer att slå tillbaka på företaget självt i form av uselt rykte och försämrade förutsättningar i form av en inskränkt rekryteringsbas, det är en annan historia…
Jonas Sigedal
För ett gott skratt denna tisdagsmorgon, börja läsa, eller lyssna till Germania.
0 Svar till “Det absurda med en diskrimineringslagstiftning”