Objektivistisk feminism?

I Svenska Dagbladet läser jag om Andie Nordgren, som klassar sig själv som relationsanarkist. Ett intressant begrepp, om något slags polygami, om jag förstår saken rätt. “Ingen ensamrätt på mig” säger hon vidare, och nog låter det som ett synnerligen libertarianskt resonemang. Jag betvivlar dock att det är denna politiska skola som Andie vidare förespråkar, eftersom hon talar om patriarkatet, och om feminism. Det hade varit intressant om hon utförligare hade utvecklat sina bredare politiska ståndpunkter, men nu handlade ju artikeln framförallt om relationer, även om jag i alla fall betraktade det hela som ett i någon mån politiskt projekt. Personligen menar jag att alla individer har rätt att ingå överenskommelser, avtal eller kontrakt med varandra om vad de helst önskar, så länge dessa kontrakt är frivilliga.

 Andies icke-monogama relationer är ett exempel på hur just den friheten utövas. Jag drar alltså slutsatsen att hon förespråkar en mycket stor personlig frihet för individer, något som jag givetvis ser som väldigt trevligt. “Ingen ensamrätt på mig” är ju en närmast objektivistisk slogan.Som libertarian skiljer jag inte mellan olika friheter i egentlig mening, då jag menar att de är samma. Rätten till liv betyder rätten till frihet, och därur följer yttrandefrihet, åsiktfrihet, avtalsfrihet och allt annat trevligt som demokratier brukar innehålla. Dessutom följer också rätten att äga och förvalta egendom, att frukterna av ens eget arbete tillhör en själv och ingen annan. För mig är detta en och samma rättighet, inte ett hopkok av massa olika idéer som man kan välja och vraka ur hur man känner. Precis lika lite som jag anser att man skall kunna bestämma över hur människor lever sina liv och vilka relationer de skapar till andra, lika lite skall man kunna bestämma över andras egendom. 

Här hamnar nästan alltid feminismen i en motsägelse. Den sociala friheten är extremt viktig i vissa lägen, men inte i andra. Man menar, fullt riktigt, att kvinnor skall ha lika rättigheter som män, för att i nästa andetag föreslå inskränkta rättigheter för män för att kunna uppnå just detta. Det finns mängder av strömningar inom feminismen, men det slår mig, vilken tydlig slagsida åt vänster som de flesta av dessa har. Extraskatt på män, kvoterad föräldraförsäkring, kvotering till styrelser… ja gud vet vad för tokigheter som då och då framförs i debatten. Många grenar av feminismen tror att man kan garantera kvinnors rättigheter genom att ta lite av männens; genom att omfördela lite egendom medelst ett omfattande transfereringssystem skall man uppnå jämlikhet. Det hela blir så motsägelsefullt att jag inte vet var man ska börja.

 Feminismen borde inte handla om utjämning, om könskrig, om abstrakta “strukturer” eller om omfördelning. Istället borde man gå tillbaka till sina rötter, till den rörelse som förespråkade lika rättigheter för alla, inte ett omkullkastande av vissas rättigheter för att uppnå ett önskat mål som kan mätas i siffror, kronor, och ören. Det handlar inte om antalet kvinnor i den och den styrelsen, om det och det antalet dagar man är hemma men barnen, det handlar om ett upprättande av lika rättigheter för alla, och en färg- och könsblind funktion som garanterar dessa. Vad människor sedan gör med dessa rättigheter, det är upp till dem.

 Vilka vill de dela sina liv med? Till vem vill de skänka sin egendom? Vad vill de köpa för sina pengar? Var vill de bo? Vad tycker de om en viss fråga? Vem vill de anställa? Vem vill de släppa in i sitt hem, sin säng, eller sin krog?

 Ovanstående frågor får var och en besvara för sig själv. Inskränkningar i dessa innebär minskade rättigheter för alla, inte utjämnade sådana, som många feminister gärna vill påvisa.    

Jonas Sigedal   

I Germania, där nionde kapitlet precis har släppts, kan du läsa, eller lyssna till, ett antal herrar som inte direkt är några ivriga förespråkare av rättigheter, och som just nu söker mandat att styra Sverige.