Avgrundsvänsterns återkomst

Engagemanget i fråga om det hot mot klimatet som kapitalismen, för övrigt källan till vårt välstånd, tydligen innebär, tycks aldrig ta slut och tar sig ständigt nya uttryck. Sverige skall minska sina utsläpp med 75-80 procent till 2050 enligt Vetenskapliga rådet. Man har på sista tiden konstaerat att bland andra älgar och kor är ena riktiga bovar vad gäller koldixoidavtryck, och nu senast tycks flaskvattnet vara mänsklighetens fräsmat nemesis.

Miljöpartiet har gjort en som alltid väl genomtänkt aktion i Stockholms stadshus – de tar med sig kranvatten i flaska. Vilket engagemang. Miljöminister Andreas Carllgren uppmanade i förra veckan kommuner och landsting att slopa flaskvattnet, detta hot mot planetens överlevnad. Detta kommenteras idag av Susanna Popova, i en artikel som jag, trots att jag läst den flera gånger, inte kunna avgöra ordentligt huruvida den är ironisk eller inte, och om den är ironisk – hur?

Miljöministern medger att han dricker (flaskvatten) när det bjuds, men att han i stort sett aldrig har köpt hem. Det låter höra sig, men ska vi ta även nästa steg måste vi vara villiga att göra mer självkritik än så. Den enda vägens miljöpolitik måste kunna få så pass mycket stöd att följden av att vi erkänner våra felsteg, också blir att vi avstår helt från juice och flaskvatten. Då hjälps det inte att man blir bjuden. Visst tar det emot att läxa upp en så fullfjädrad miljövän som ministern, men någon måste ändå våga säga som det är. Svaret på frågan om man dricker flaskvatten är och måste förbli ett rungande nej. Tack.

Nog finns det något slags ironi bakom hennes ord? Jag förstår inte om Popova anser att miljöministern gör tillräckligt i fråga om klimatet, eller om hon tvärtom anser att han och alla andra som engagerar sig är knäppa. Kanske är det för att det är sen eftermiddag. Kanske för att jag är för dum. Jag vågar inte ta någonting för givet i dessa dagar, då folk tycks beredda att vidta vilka åtgärder som helst för att få ner utläppen. Henrik Ennart – också han på SvD – tycker till exempel att vi istället för att handla miljömärkt helt enkelt skall sluta handla mat överhuvudtaget, vilket är ungefär som att föreslå att man amputerar huvudet för att bli av med en cancer i hjärnan.

Den tuffaste hållningen jag stött på hitills stod emellertid Ann Charlott Alstadt för i Aftonbladet (var annars?) för en tid sedan. Då vi enligt Alstadt och den “forskare” hon lutar sig på befinner oss blott sex grader från infernot, krävs drastiska åtgärder, ty:

… marknadsekonomin är ett sådant irrationellt och primitivt sätt att organisera ett samhälle. Den enskildes profit går före de mångas behov. Vattenfalls uppdrag är ju exempelvis inte att leverera så billig miljövänlig el som det bara går, utan att göra så stor vinst som möjligt – därför bryter de brunkol i Tyskland.
Marknadsliberalismen har inte bara satt sig på det ekonomiska systemet utan också på våra hjärnor och skapat ett dumskallesamhälle där människor på allvar hävdar att frihet och identitet handlar om att konsumera. Det finns idioter som tror att det är en mänsklig rättighet att köra stadsjeep, vilket socialt och moraliskt är vår tids variant av att förmodernt sitta och skita direkt på gatan.
Men tyvärr alla marknadsliberaler, det funkar inte längre att spela struts, någon form av planekonomi är lika nödvändig som de förtalade sociala ingenjörernas återkomst. Den demokratiska staten måste ”lägga livet till rätta” för medborgarna om vi ska ha en chans att överleva som art. Till och med de mest inpiskade marknadsanhängare måste inse att det bara är stenhårda regleringar av kapitalismen och inskränkningar av vår individuella frihet att skita ned som kan rädda jordklotet. Vänstern kan otippat göra come back på randen till avgrunden.

(Mina förfetningar).

Ja, (avgrunds)vänstern har sannerligen gjort comeback, men att den avgrund Alstadt påtalar verkligen finns precis framför oss betvivlar jag storligen. Snarare tror jag att de policys som föreslås för att minska klimathotet kan bli det som leder oss ner i helvetets nionde krets, Hades, Hel eller liknande, beroende på vad man har för religiös åskådning. Tänker ingen på vad som kan ske om alla förslag för att minska koldioxidutsläppen förverkligas?

Henrik Alexandersson gör det. Han är så upprörd att han nästan skriker när han skriver:

Vad vi inte hört ett ord om – och vad alla tycks förtränga – är konsekvenserna!

Om koldioxidutsläppen och oljeberoendet kan minska genom teknisk utveckling, så visst! Skitbra!

Men om det är meningen att vi skall stoppa i korken och stänga ner vår industri, ställa in våra transporter och sluta äta biff, då är det en annan femma. Det kommer att kosta hundratusentals jobb. Och det kommer att minska vår tillväxt, vilket inte bara går ut över skola, vård och omsorg – utan även över “miljövänliga” investeringar som till exempel järnvägar och fjärrvärme.

Ständigt skall man utreda konsekvenserna av det ena och det andra. Men tydligen inte på detta område. Här förväntas vi handla i blindo och av rädsla. Vilket för övrigt är de sämsta tänkbara grunderna att fatta beslut på.

Det är inte älg-, ko- och flaskförbud, stopp av produktionen eller en inskränkningar i människans frihet som kommer att stävja klimathotet. Utan tekniken, tekniken för bövelen. Herr Sigedal skrev om det här och här.
Niklas Elert

Germania är ett liberalt epos, en satir om vår samtid, som med humor och språklig finess berättar om ondska, totalitära stater och extremism, såväl som om marknader, demokrati och kapitalism. Influenser märks bland annat från Ayn Rand (Och världen skälvde), Leo Tolstoy (Krig och fred), Trey Parker och Matt Stone (South Park) såväl som Douglas Adams (Liftarens guide till galaxen). En svulstig, stor och liberal historia om goda och onda mäns gärningar.