68-vänsterns historieskrivning bakom kommunismens teflonegenskaper

För ett par dagar sedan skrev jag om 68-vänsterns historieskrivning, här på bloggen, och konstaterade det märkliga i att Per Ahlmark är den som betraktas som den obehaglige kufen trots hans förtjänstfulla arbete med att avslöja vår föräldragenerations medlöperi. På dagens ledarsida i Svd rekommenderar även Per Gudmundson sin namne Ahlmarks bok Vänstern och tyrraniet, i ett ledarstick i Svd, detta som en av flera böcker som torde ”skydda ungdomen från
nya kommunistiska epidemier”. Han skriver vidare:

I vänsterns självbild och historieskrivning beror den här tidens kulturella och kreativa explosion på ett ideologiskt uppvaknande i breda folklager, en
reaktion på den västliga kolonialismens reträtt, skräcken för det överhängande kärnvapenhotet, krigsbarnsgenerationens längtan efter fred och på vänsterrörelsens idoga och målmedvetna kulturella arbete, ungefär.

Det finns andra förklaringar. En ligger i att västvärlden under sextiotalet såg framväxten av en ny klass – medelklassen. Deras barn gavs tillträde till högre utbildning, och erövrade alltså därmed de konstnärliga redskapen att definiera sin egen kultur. Konstskolor och universitet belägrades av köpstarka,
nyfikna och kåta medelklassungar på jakt efter en egen identitet, en medelklassens kultur. Även Birro missar här. Det låter förstås inte lika bra i vänsterromantikernas öron att det var välstånd och tillväxt som skapade den gyllene eran. Men det förklarar varför ledarskribenter på både Expressen och Svenska Dagbladet känner sig hemtama i proggen.

Jag konstaterade igår att kommunismen är en teflonideologi som lätt kommer undan med i princip vilka vidrigheter som helst. Rimligen hänger även detta ihop med att det är just de som växte upp och bekände sig åt diverse totalitärer på 60- och 70-talen, idag sitter på många tunga poster inom kultur- och mediesfären. Man har lyckats framställa de många exempel på misslyckade kommunistiska satsningar med massmord som slutresultat, som ett slags anomalier, till följd av mänskliga brister och olyckliga omständigheter. Själva ideologin har däremot gått nära nog ofläckad, och förblivit en god, om möjligen onåbar tanke. Jag lutar mig på min gode författarpartner herr Sigedals ord i denna fråga:

Vi behöver inte heller räkna dödsoffer för att avsky kommunismen. Det är fruktansvärt och naivt att tro att dessa döda bara är offer för felaktiga uttolkningar av Marx eller dylikt, utan att inse att i kommunismens kärna finns denna konsekvens inbyggd. Liksom nazismen finns en idealbild av människan som hör till ideologin, ett stort kollektivt mål som går före. Hur mycket man än avskyr kapitalismen kan jag inte förstå hur man kan omfamna kommunismen.

‘Nuff said.

Niklas Elert

Germania är ett liberalt epos, en satir om vår samtid, som med humor och språklig finess berättar om ondska, totalitära stater och extremism, såväl som om marknader, demokrati och kapitalism. Influenser märks bland annat från Ayn Rand (Och världen skälvde), Leo Tolstoy (Krig och fred), Trey Parker och Matt Stone (South Park) såväl som Douglas Adams (Liftarens guide till galaxen). En svulstig, stor och liberal historia om goda och onda mäns gärningar.