Jag har tidigare varit inne på resonemanget om en stats legitimitet, men jag anser det vara så grundläggande för diskussionen om neokonservatism, Irakkrig och interventionism att hållningen förtjänar att upprepas.
Zimbabwe, och särskilt dess Robert, är för övrigt något som diskuterats här, här och här.
Som libertarian så erkänner jag de så kallade negativa rättigheterna, till exempel rätten att inte utsättas för våld, rätten till din egen egendom osv. Gemensamt för dessa negativa rättigheter är att de inte kräver någon annans uppoffring för att efterlevas. En positiv rättighet, däremot, som exempelvis rätten till socialbidrag, kräver någon annans tid, energi och resurser, och en sådan rättighet är därför, enligt mig, principiellt fel. Vidare är jag inte så doktrinär, utan kan diskutera vissa avsteg från den principiella kärnan, i en verklig kontext.
De negativa rättigheternas moral, att du inte har rätt till någon annans slit, och att ingen har rätt till ditt, tycker jag däremot är en mycket sympatisk och grundläggande del av ett samhällsbygge. Därtill så anser jag att dessa rättigheter är våra av naturen som tänkande varelser, som intelligenta människor. Det är dessa rättigheter som skiljer oss från djuren. Eftersom de är naturgivna, och inte något som skänkts oss av en stat, är de oförhandlingsbara, och, vilket är intressant, globala!
Ja, rätten till din tanke, åsikt, egendom och tid är inte något västligt, som skänkts oss av välvilliga regeringar. De är alla människors rättigheter, och statens funktion är att skydda dessa rättigheter. Detta är nattväktarstaten, den mest basala staten i ett demokratiskt bygge, som skyddar dessa våra rättigheter. Det enda vi behöver göra för att ha rätt av att njuta dessa, är att erkänna andra samma rätt. Sedan är det givetvis möjligt att i demokratiska processer överlåta mer makt åt staten, så länge dessa grundläggande principer står fast, men den viktigaste insikten ligger i att dessa är universella, och att vi erkänner alla människors lika rätt till dessa.
Låt oss nu se oss omkring. Vi föreställer oss att jag går på stan en dag, och blir vittne till ett rån. Aha, äganderätten har kränkts, nattväktarstatens polisfunktion griper in och skyddar denna rättighet. Så gott fungerar allting. Sverige är ett land, vars legitimitet bygger på att dess statsmakt skyddar medborgarnas rättigheter, samt att dess styrande är resultatet av val, där vi ges möjlighet att ge uttryck för en annan rättighet, rätten till vår tanke och vår åsikt.
Nu förflyttar vi oss till Zimbabwe. Statsmakten rånar befolkningen, fänglsar kritiska, mördar oppositionella, tystar oliktänkande och fördriver människor från deras ägor. Man bryter konsekvent och brutalt mot samtliga rättigheter. Den stat, vars uppgift var att skydda dessa rättigheter, gör sig skyldig till övergrepp och omintetgörandet av desamma. Vilken legitimitet har en sådan regim? På vilket sätt är Zimbabwe en “stat”, hur är Robert Mugabe “president”? Det är han givetvis inte. Han är en massmördade, och borde fängslas på samma sätt som man fängslar dylika i en rättstat.
Problemet är dock att det inte finns någon global rättsordning, förutom folkrätten då som ger stater rättigheter, utan att ta någon som helst hänsyn till de människor som bor i dessa “stater”. Ändock anser jag att det hela är så glasklart och enkelt. Eftersom de rättigheter vi diskuterat är globala, så gäller de också i Zimbabwe. Detta gör Robert Mugabe till en lika stor skurk som han hade varit i Väst, och detta ger oss mandat, och skyldighet, att ingripa för att stoppa våldet. Det är irrelevant att det sker på andra sidan jorden, människors negativa rättigheter är oförhandlingsbara, och vår skyldighet att erkänna alla andra människors rättigheter gör oss också skyldiga att ingripa. Vi har ingen skyldighet att kasta mat, pengar, bostäder eller infrastruktur över Zimbabwe, men vi har däremot en skyldighet att befria dem från våld och förtryck!
Detta är så självklart att vi borde ha agerat för länge sedan!
Jonas Sigedal
0 Svar till “Är Zimbabwe en stat?”