G E R M A N I A

Min klassiska liberalism grundar sig egentligen i en kärlek till det som är människan och hennes natur. Jag hyser en särskild förkärlek till vad vi kommit att betrakta som ”den enkla människan.” En person av hederlighet och dygd, som tar ett handslag för ett handslag, står vid sitt ord och efter bästa förmåga söker leva sitt liv i enlighet med sina förhoppningar, önskemål och drömmar.

Det finns något som lägger grunden för den moral som vi alla måste förhålla oss till. Våra etiska uppfattningar, såväl som våra estetiska, må skifta, men där i grunden så finns en moral som formas av sakernas tillstånd: av naturens själva beskaffenhet och människans egenskaper. Det faktum att vi kan tänka och fatta beslut, det vill säga att vi har en fri vilja, gör att denna vilja måste ha rätt att få verka fritt. När viljor möts skapas mänskliga relationer, samtal och handel. I tråkiga fall skapas konflikt, och det är när någon överträder någon annans vilja som rätten till att utöva denna vilja har överträtts respektive inskränkts. Detta borde vara den bärande principen för all mellanmänsklig moral: den fria viljans samtycke.

Ingen av oss sitter nämligen på alla svaren. Vi kan alla, var och en, skapa svar för oss själva, pröva oss fram, fundera och analysera över vår omgivning, och komma fram till hur vi vill tillbringa vår tid på jorden. Hur vill vi förbättra våra liv för oss själva och de vi bryr oss om? Vilka mål har vi med vårt liv och hur skall vi uppnå dem? Hur skall jag klara överlevnaden? Vill jag hjälpa andra eller uppmuntra något jag tror på? Hur ser min väg till bekvämlighet, frihet och lycka ut?

Att söka sina egna svar på dessa frågor, är att verka i linje med sin egen fria vilja, att förhålla sig till sin omgivning och sin verklighet på det enda sätt som människan kan. Att erkänna detta för sig själv, att ta ansvaret för sitt liv och att greppa sin tid på jorden och leva efter vad man själv tror på, är moraliskt.
På mängder av sätt kan en människa söka efter och moraliskt förverkliga sig själv. En person som exempelvis söker det i föräldrarollen, och vill förverkliga idén om sig själv som en god uppfostrare, och därför stannar hemma för att ge sina barn ett gott liv, är en långt större och mer moralisk människa en någon elittyckare som låst in sig i den akademiska borgen och, beklagande sig över sakernas tillstånd, tror sin sitta på svaren på alla världsproblem. Vem tror man sig egentligen vara, om man anser sig ha rätt att döma individers livsval som olika fina? Den enda som kan bedöma det är en själv, och det är enbart en själv som kan finna sin väg, som investerare, förälder, hantverkare, konstnär, försäljare, läkare, pedagog, förvaltare, underhållare, filosof eller domare.
Det finns inget mer omoraliskt än att avfärda människor som dumma, och att söka höja sig själv över andra på grund av att man tror sig veta hur de bäst borde leva sina liv. Det är en intelligentians paternalistiska elitism som äcklar mig: världsförbättrare som sitter på sina kontor och begråter sig över att människor är så destruktiva, kortsiktiga och själviska. Något vidrigare än att stövla ner på hederliga individer som går till sina jobb, söker sin lycka och lever sina liv i enlighet med sina idéer, kan jag svårligen föreställa mig. Må det så vara att man vill förbjuda dem att använda sina kroppar på det sätt de önskar, att bosätta sig var de vill eller att tro sig kunna spendera halva deras inkomst bättre än de själva. Förmynderi är inte att bry sig om sina medmänniskor, det är enbart att degradera dem till viljelösa offer.

Ingen är en slav till sin nästa, och ingen har rätt att förslava sin nästa. Vi är människor, vi trivs i gemenskaper, men hur dessa skall utformas och organiseras, kan ingen sofistikerad expert i sitt allseende torn svara på. Varje dag, vid varje kontakt mellan individer, flätas den väv som bygger samhällskroppen. Helt frivilligt och ömsesidigt.
Det är detta som gör mig fullt ut i fingerspetsarna liberal och frihetlig. Jag svarar för mitt liv, och söker det sätt på vilket jag skall uppnå mina mål. Jag kan påverka andra, samtala och samarbeta med dem, men jag kan inte tvinga dem. Min idé om hur samhället ska se ut, har helt enkelt inte med politik att göra. Det är en ständigt pågående dynamisk process av frivilligt skapande, resultatet av miljoner människor som var och en söker svaren på sina livs största frågor.

Ingen diktator, kung, despot, eller ens en majoritet, känner dig bättre än dig själv. Inse det, och var stolt över att du lever ditt liv, och vad du har åstadkommit och skall uppnå med det!

Jonas Sigedal

En hyllning till människan, fast i negationens form, är Germania.

Rispriset har fördubblats, vetepriset mer än så, och majsen har fördyrats med femtio procent. Prischockerna avlöser varandra, folk bunkrar spannmål och på olika håll drar man ner sitt dagliga näringsintag. Vad är orsakerna till matkrisen? Hur kan något liknande undvikas i framtiden? Hur kan vi långsiktigt trygga försörjningen av mat för hela världens befolkning?

Den plötsliga efterfrågeökningen på etanol utpekas ofta som boven i dramat, men är snarare att betrakta som spiken i kistan för sedan länge illa fungerande jordbruksmarknader. Denna efterfrågan är dessutom fingerad, styrd som den är av klimathysteri och politisk prestige i diverse västländer. I sin iver att göra någonting överhuvudtaget hemfaller regeringar lätt åt den här typen av halvgenomtänkta lösningar.

Matkrisens rötter går däremot betydligt djupare än ett enstaka förhastat politiskt beslut. Vi kan spåra dem till en lång tradition av kraftiga regleringar för jordbruket, såväl i väst som internationellt.
För det första har Europeiska Unionens gemensamma jordbrukspolitik stängt ute utvecklingsländer från världsmarknaden för spannmål. Genom tullar och kvoter lönar det sig inte för fattiga nationer att odla och exportera mat till Europa.
För det andra finns stora brister här på hemmaplan. Bönder och odlare har fått för sig att de står över de marknadskrafter som alla andra måste förhålla sig till. Istället för att planera för långsiktiga skördar och känna av efterfrågans skiftningar, har jordbruk i Europa blivit politik, där lobbyister och intresseorganisationer slåss om skattepengar i Bryssel.
För det tredje tillämpas jordbrukets rättsliga grund, äganderätten, mycket bristfälligt i stora delar av tredje världen. Statssponsrade jordägande klaner, beslagtagning, feodalliknande sammanslutningar och korrupta rättsväsenden hindrar framväxten av en sund och välfungerande jordbruksnäring.

Resultatet av mängder av interna regleringar och problem, av olika slag i olika länder, blir ett osmort maskineri, en sörja av tröga och lättstörda marknader. Alla handelshinder och regleringar hindrar och förhalar olika omställningar, såsom att byta gröda eller investera i en ny skördetröska. Den ofria handeln hindrar dessutom informationsutbytet mellan världens länder, och därigenom utvecklingen för det i många fall eftersatta jordbruket i exempelvis Afrika.
Sammanfattningsvis har det skapats ett oerhört känsligt matförsörjningssystem, som till slut fått sig en rejäl törn i och med etanoltrenden.

Lösningarna är omfattande och kontroversiella, men samtidigt enkla. Subventionssystemet i Europa måsta fasas ut samtidigt som handelshinder rivs ner och världsmarknader öppnas för olika typer av grödor. Målet här måste vara en fullständig avreglering.
Parallellt bör regeringar i Väst verka för stärkt äganderättsskydd i länder där sådant inte är tillräckligt. På så sätt uppmuntras framväxten av nya spannmålsproducerande länder, vilket bidrar till lägre matpriser, samt ekonomisk utveckling i fattiga regioner.

Frågan är dock om unionens prestigesugna stats- och regeringschefer har viljan och modet som krävs för att driva fram de nödvändiga reformerna. Politiker brukar ha lättare att utlova nya subventioner snarare än att dra tillbaka gamla. Är man det minsta cynisk kan man dock hoppas på att den rådande matkrisen slutligen blir det som tar knäcken på det sönderreglerade jordbruket.

Jonas Sigedal

För en värld i kris på desto fler plan, läs Germania.

För en som personligen har förförts och inspirerats av neokonservativa ideal, så är nedanstående min egen uppgörelse, min egen konflikt som nu skall benas ut.

Den neokonservativa idén, såsom den formulerats av Bush-administrationen och såsom den utgör en stöttepelare i denne presidents doktrin, är sannolikt den mest kontroversiella nya ideologiska avknoppningen på senare tid. Vid sidan av det inrikespolitiska programmet, där läsaren antagligen är fullt på det klara med att jag inte sympatiserar överhuvudtaget, så förespråkas en nationsbyggande, nästan expansiv utrikespolitik, byggd på och ledd av ett moraliskt patos om mänskliga rättigheter. Rättigheter som är riktiga rättigheter, och alltså tillhör alla och envar, oavsett var i världen vi må bo. Denna moraliska kompass är givetvis också min (även om detaljer kanske kan skilja). Jag anser det finnas härledbara och existerande individuella rättigheter, som tillkommer oss som människor, inte skänks till oss av en stat eller någon annan, utan är våra, främst på grund av vår förmåga att tänka förnuftigt och använda våra sinnen för att förstå vår verklighet och omgivning.

Neokonservatismen omfamnar idén om individuella rättigheter, och anser dessa stå över folkrätten. Kan en moralisk-filosofisk idé stå över internationell lag? Ja, självklart. Folkrätten är ett trubbigt, föräldrat, mellanstatligt dokument, som är sprunget ur en global ordning av diktaturer, och som inte på något sätt tar hänsyn till styrelseskicket i den berörda staten. Folkrätten skänker stater, inte människor, rättigheter. Om detta har det dryftats i det oändliga, men att någon från botten av sitt hjärta kan hålla folkrätten som den högsta av sanning, det har jag svårt att förstå.

Således har de neokonservativa rätt i att rättigheterna är individuella. Ur detta härleder de idén om att man har rätt att störta förtryckarstater, omsatt i praktiken med Irakkriget som det mest talande exemplet. Vi måste frångå våra känslor för hur det ser ut i Irak idag, och hur man kunde ha gjort saker annorlunda, för att helt enkelt besvara frågan om det är rätt eller fel att störta en diktator som förtrycker sitt folk. Rättighetsteoretiskt har ju denna diktator ingen som helst rätt till den tron han besitter, och han gör sig i princip ständigt skyldig till överträdelser, våld, stöld och mord. Han har självklart ingen rätt till att sitta kvar vid makten, och borde straffas som den mördare han är. Men vem har rätt att avsätta honom? Vem har rätt att sätta sig upp emot honom, och tvinga honom att avgå? Svaret är enkelt: vem som helst har rätt till detta.

Jag håller alltså med även där. Men neokonservatismen gör ett annat felslut. Den liberala staten är en skyddssammanslutning, tänkt att skydda de människor som anslutit sig till den: från varandra, och mot en yttre fiende. Och därtill, och detta är mycket viktigt, nattväktarstaten regleras efter en icke-agressionsprincip, den heliga princip på vilken liberalismen vilar, den princip som är grunden till hela rättighetsteorin, till hela poängen med att liberalismen överhuvudtaget är en ideologi. Staten är (i sitt idealiska tillstånd) en konstitutionell konstruktion, formaliseringen av den liberala tanken, det fysiska uttrycket för mellanmänsklig moral. Att kriga är således någonting staten gör för att skydda sina medborgare från en angripande fiende. Notera angripande. Notera vidare att första och andra världskriget samt Afghanistankriget är de enda väpnade krig Förenta Staterna kastat sig in i som kan rättfärdigas på detta sätt. Irakkriget - de neokonservativas krig - kan det inte.

Men sade jag inte just att vem som helst har rätt att avsätta en mordisk diktator? Jo självklart, och ingen blir gladare än jag för varje diktator som faller, men det är inte en liberal stats uppgift att skydda människor utanför staten. Detta har ingenting att göra med att jag vill neka människor utanför Väst frihet, ty frihetens spridning är min innersta önskan, det handlar, som så många andra gånger, om statens begränsning, om det moraliska i några konstitutionella begränsade uppgifter. Bara för att jag vill störta en viss despot på andra sidan jorden, så har jag ingen rätt att med en majoritet i ryggen ge mig ut på krigsäventyr för andras (skattebetalarnas) pengar. Det är samma tanke som alltid: staten är ingen spelplats för mina favoritprojekt, den är en liten, mycket speciell institution som skall skydda våra individuella rättigheter.

Däremot, när jag en dag blir oändligt förmögen, så planerar jag en liten, osynlig attackstyrka, som stormar palats om nätterna och fängslar envåldshärskare jorden över. Vilka är med mig här? Libertarianer, anarkokapitalister, neokonservativa, gammalkonservativa, frihetliga och socialliberaler: skall det bli denna attackstyrka i vilken vi alla förenas för en gemensam rätt?

Jonas Sigedal

Om orättfärdiga krig av ett lite mer totalitärt snitt än fallet Irak, läs Germania.

Idag hänger medierna ut átta svenska tv-profiler, de flesta verksamma inom kommersiell TV, för att dessa inte betalat sin tv-licens. Tänk att nágon kan vara sá ogin, sá osolidarisk att man vägrar hjälpa till att finansiera sin största och mäktigaste konkurrent. Eller vägrar och vägrar, förresten, ingen av de i artikeln avslöjade fuskarna verkar ha begátt sitt illdád pá basis av nágon högre övertygelse om det orättfärdiga i att finansiera public service. Hur skulle de i sá fall vága ge uttryck för denna ásikt när fyra av fem svenskar anser att tv-avgiften skall betalas.

Atlas Shrugged-vibbar…

Niklas Elert
Läs Germania.

Marknader existerar, fungerar och verkar, även om lagar stipulerar någonting annat. Marknader är helt enkelt ingenting annat än fritt utbyte av värden mellan människor, de är så naturliga företeelser att de uppstår spontant överallt, hela tiden, så fort en möjlighet att utbyta något slags värde uppstår.

Dock finns det vissa utbyten, som ogillas av en röstande majoritet, och som man därför bestämmer sig för att belägga med olika straffskatter, regleringar, eller helt enkelt förbjuda. Skälen till detta kan vara många, men ofta handlar det om att potentiella konsekvenser av att en sådan marknad tillåts fungera, inte anses önskvärda. Exempelvis har det noterats att kraftigt berusade personer är mer benägna till våldsbrott och andra tråkigheter. Av den anledningen har man i Sverige lagstiftat om en omfattande restriktiv alkoholpolitik, med punktskatter, försäljningsmonopol, utskänkningstillstånd, lagar för öppettider osv.

Vad som däremot glöms bort i detta är själva kärnan, att marknader uppstår spontant, och att de alltjämt existerar, oavsett om riksdagsledamöterna vill det eller inte. Vi smugglar in sprit som aldrig förr, vi bränner hemma, bunkrar upp vid utlandsvistelser etc. Sällan eller aldrig noteras det dock att detta är konsekvensen av en orimligt restriktiv alkoholpoltitik, bara att det i sig skulle vara något problem. Självklart vänder man sig till andra leverantörer då det uppstår missnöje med en leverantör (Systembolaget). Detta att välja av vem man köper de varor man vill ha är oerhört naturligt och inbyggt i oss, faktiskt så naturligt, att knappt någon anser det vara ett brott att köpa en flaska smuggelsprit.

Och hur kan man egentligen betrakta det som särskilt brottsligt att köpa sig en flaska vodka till helgens festligheter av någon bekant som tagit in ett parti från utlandet? Man betalar ju ett pris som tillfredsställer köpare och säljare, man får den vara man vill ha och man får förhoppningsvis ut det önskade ruset av att konsumera innehållet. Ingen har skadats, ingen har farit illa. Tvärtom har två personer, och ännu fler inblandade i kedjan, vunnit något på affären, då den genomförts helt frivilligt på basis av olika egenintressen. Det grundläggande problemet är, att när vi försöker att förbjuda den typ av handlingar som ingen med sunt förnuft kan betrakta som brottsliga, så lyder inte människor. Rättssystemet tycks petigt, icke tillfredsställande och svårbegripligt, och människor bestämmer sig för att handla utanför lagens ramar för att få tillgång till det de önskar. Givetvis har människor en idé om varför alkohol beläggs med så mycket handelshinder, men eftersom man själv kan ta ansvar för sina egna handlingar så anser man inte sig själv omfattas av det syftet.

När vi sedan översätter det här till marknadsmekanismer, så får vi smidiga, bra fungerande marknader som tillfredsställer mängder av människors önskemål varje dag, utan att någon därav far illa.

Min poäng är att det finns oerhörda problem inbyggda med att förbjuda sådant om kan leda till riktiga brott, såsom misshandel eller våldtäkt, istället för att fokusera rättsapparaten på själva våldsbrottet. Genom att omnydigförklara vuxna individers konsumtionsval fråntar man dem deras rätt och skyldighet att stå ansvarig inför sina egna handlingar, man utlyser i det här fallet alkoholen till boven, och kan med dess närvaro förklara och i värsta fall ursäkta våldsbrottslingars fasansfulla handlingar. Rättsapparaten tillhandahåller ingen stringent, moralisk princip efter vilken vi alla bör handla och ingen måttstock efter vilken den straffar, utan istället jobbar lagstiftarna med olika, ofta motsägande, system. Man förbjuder våldsbrott, vilket ju är självklart, men samtidigt förbjuder man motsatsen till våld, nämligen nöjdhet och tillfredsställelse i och med inköpet av något man faktiskt vill ha, och försöker para ihop dessa.

Det finns en stor problemtik i att utfärda lagstiftning som syftar till att påverka beteenden, särskilt om medborgarna inte kan förena dessa två principer. Respekten för rättsstaten minskar, förtroendet för lagsystemet sjunker.

Och ovanpå allt detta har vi andra obehagligheter såsom förmynderi, skatt, pekpinnar, minskade möjligheter att sätta dit de riktiga brottslingarna och försämrat samarbete mellan polismakt och vanligt folk. Nej, det är dags att återupprätta den enkla och bärande principen om att man faktiskt får stå ansvarig för sina egna handlingar, väljer man så att dricka en liter sprit en lördagkväll. Konsumenter, och ungdomar likaväl, kommer alltid att finna sätt att berusa sig. Den enda garantin för att de gör det med måtta och inte utsätter sig själva eller andra för fara, är att göra dem medvetna om att de faktiskt får stå sitt kast om de klantar till det, och att de utvecklar sitt förnuft och sin kunskap om alkohol tidigt. Således är det varje förälders uppgift att se till så att ens barn är förnuftigt nog att kunna avgöra för sig själv, och lagstiftarnas uppgift att se till att våld, inte handel, är det som straffar sig.

Jonas Sigedal

Om människor som förespråkar förmynderi, och dessutom helt har tappat koncepten om sitt eget supande, finns Germania.

Det spöke som kallas inflation hemsöker än en gáng världen, sá även i Sverige, även om vi är förhállandevis skonade jämfört med exempelvis Venezuela, Argentina och Ukraina. Ocksá inflationen har emellertid fördelar - och nej, jag tänker inte pá den gamla vanliga missupfattningen att inflation leder till högre sysselsättning. Bloomberg rapporterar nämligen att de höga matrpiserna har lyckats där Doha-rundan fallerade.

The Doha round of global trade negotiations has been stalled since 2001 because developing nations have refused to lower import tariffs that protect their farmers and rich countries won’t give up farm-price supports. Now, import duties are being slashed from Brazil to Burkina Faso in response to prices that the World Bank says have risen 83 percent the past three years; subsidies in the U.S. and Europe are falling.

Lát oss bara hoppas att de handelshinder och subventioner inte áterinstiftas den dag dá inflationstrycket minskar.

Niklas Elert

Läs Germania, ett liberalt, humoristiskt epos.

Det börjar kännas mer och mer oundvikligt att John McCains demokratiske moatjé i presidentvalet heter Barack Obama. Finge vi européer bestämma skulle det emellertid inte spela nágon större roll om hin hále själv ställde upp mot den republikanske kandidaten, vi skulle rösta blátt (dvs demokratiskt) ändá. Att tro att detta gäller ocksá för resten av världen är däremot helt felaktigt, nágot Roger Choen konstaterar i International Herald Tribune: Europe blue, Asia red.

Across Europe, the Democratic consensus is overwhelming. That’s not surprising: Bush hatred is a blood sport. The values of the Republican Party on everything from the death penalty to the place of religion in society lie outside the European mainstream.

But in Asia, there’s a different view. The three largest powers - China, India and Japan - have all had reasons to view Bush with favor and all have nagging fears about a Democratic administration.

On specifics, the big Asian powers have also felt more comfortable with Republican policy. In India, the general feeling is that the Republicans are more free-trade oriented, less likely to pile on single-issue objections over outsourcing or child labor, and more ready to take a bold pro-Indian strategic approach.

Cohen, som själv vill se en demokrat i Vita Huset, tror dock inte att Asien behöver frukta att nágon större kursomläggning skulle äga rum om sá blev fallet. De demokratiska kandidaternas just nu págáende tävling om vem som kan vara mest protektionistisk till trots sá börjar jag mer och mer luta át att han har rätt – i slutändan är frihandel för viktig för att man skall riva upp redan ingángna avtal. Dock känns nedanstáende som ett obehagligt järtecken:

In an unprecedented move, lawmakers voted 224-195 yesterday to deny President George W. Bush’s request that Congress vote on the pact within 90 days, upending over 30 years of trade consensus between the U.S. executive and legislative branches. Eliminating the deadline allows Democrats to postpone a decision on the agreement until after the November elections.

Niklas Elert

Läs Germania, en bok som kommer ut pá Hydra Förlag i höst.

Mattias Svensson tipsar idag om en bok tillgänglig att läsa online kallad Prohibitions, som handlar varför allehanda slags förbud - gentemot droger, alkohol, prostitution, pornografi etc - vare sig är önskvärda eller får avsett utfall.

Ett tydligt exempel på vad för slags följder drogförbud leder ges i Svenskan idag: det kommer alltid att finnas en efterfrågan, och det artificiellt höga priset skapat av förbudet kommer alltid att locka entreprenörer till att tillhandahåll denna vara. Verksamhetens ljusskygga natur kommer dock att leda till att dessa inte behöver leva upp till samma standard som en legal marknadsaktör, vilket naturligtvis är något kunden primärt förlorar på.

Om McDonalds sålde dåliga hamburgare som kunden blev sjuk eller dog av skulle marknaden straffa företaget blixtsnabbt, medan knarklangaren som redan opererar utanför lagen inte behöver bry sig överhuvudtaget om hans kunder far illa. Det har i alla tider funnits improduktiva entreprenörer som har lyckats tjäna pengar på korkade statliga förbud och regleringar, som alltid på bekostnad av alla oss andra. 

Niklas Elert

Läs Germania, en frihetlig bok som ges ut på Hydra Förlag i höst.

En 39-årig man åker i fängelse för att ha odlat hasch. Och en av landets mest välrenommerade jurister vill att torskar skall kunna åka i fängelse i upp till ett år. I bägge fallen är intentionen uppenbarligen inte att stoppa brott (var är i så fall offren?) utan att hindra en viss kategori människor från att fatta val som makten inte uppskattar, vilket är helt uppåt väggarna ickeliberalt.

Förvisso kan man hävda att såväl knarkande som sexköp befinner sig i en moralisk och riskmässig gråzon, men i ett sådant läge måste principen om att fria (det vill säga att inte kriminalisera en hel yrkes- eller konsumentkategori bara för att några far illa) snarare än att fälla, råda. Om inte annat så för att polisen då kan ägna sig åt att skydda medborgarna från våld och hot - vilket är anledningen till att vi överhuvudtaget instiftat en statSto till vilken vi betalar skatt för den händelse att någon glömt det - istället för att stå och sniffa utanför lador.

Niklas Elert

Läs Germania, en bok som kommer ut i höst på Hydra Förlag.

En 39-årig man åker i fängelse för att ha odlat hasch. Och en av landets mest välrenommerade jurister vill att torskar skall kunna åka i fängelse i upp till ett år. I bägge fallen är intentionen uppenbarligen inte att stoppa brott (var är i så fall offren?) utan att hindra en viss kategori människor från att fatta val som makten inte uppskattar, vilket är helt uppåt väggarna ickeliberalt.

Förvisso kan man hävda att såväl knarkande som sexköp befinner sig i en moralisk och riskmässig gråzon, men i ett sådant läge måste principen om att fria (det vill säga att inte kriminalisera en hel yrkes- eller konsumentkategori bara för att några far illa) snarare än att fälla, råda. Om inte annat så för att polisen då kan ägna sig åt att skydda medborgarna från våld och hot - vilket är anledningen till att vi överhuvudtaget instiftat en skatt till vilken vi betalar skatt för den händelse att någon glömt det - istället för att stå och sniffa utanför lador.

Niklas Elert

Läs Germania, en bok som kommer ut i höst på Hydra Förlag.