För ett år sedan orsakade “upptäckten” av en ny indianstam i Amazonas djungler en intressant diskussion. Jonas Sigedal frågade sig varför ett liv i harmoni med naturen, med allt vad det innebar av “okunskap, svält och sjukdomar”, ses som ett sådant ideal. Jacob Lundberg menade att “vi” hade en skyldighet att se till att urinvånarna blev kontaktade och fick information om deras rättigheter och skyldigheter. Även om Jacob förespråkade mer interventionism än Jonas blev båda kritiserade i kommentatorstrådarna för att hävda att västerländsk kultur skulle vara överlägsen, och att vilja tvinga på urinvånare vår livsstil.
Utan att ta ställning i huruvida man borde ta kontakt med urfolket ställde jag frågan: “Om man kräver att en urbefolkningen “har rätt” lämnas ifred av omvärlden och i synnerhet staten, borde man inte då argumentera för detta också vad gäller andra människor, kollektiv såväl som individer?”
Hur man än argumenterar tycks det mig nämligen mycket märkligt att hävda att en annan uppsättning spelregler gäller för vissa individer än för andra. Nisse i Hökarängen borde ha samma rätt att inte ingå i gemenskapen “Sverige” som en indian i Amazonas har att inte ingå gemenskapen “Brasilien”. Om den ena kan välja att stå utanför borde den andre också kunna det.
Nu aktualiseras en aspekt av denna fråga. Det hävdas nämligen att några indianstammar i Brasilien begraver sina barn levande av något slags mysticistiska skäl. Om – och jag betonar “om” – så faktiskt skulle vara fallet, är rätten att lämnas i fred förverkad (om den nu någonsin funnits).
Självvalt utanförskap kan bara respekteras för en individ eller ett kollektiv så länge man inte kränker någon annans rätt till liv och andra rättigheter som springer ur denna. Detta gäller lika absolut för Nisse som för indianen.
Niklas Elert
Läs även boken Germania, där urbefolkningar förekommer på snart när var och varannan sida.
Uppdatering: Föga förvånande skriver nu Jacob om samma sak. Kaffepaus likaså.
Senaste kommentarer